Valet kommer att handla om public service och kultur

SKA KULTUREN BLI en valfråga 2022? Kanske är det utifrån mitt uppdrag som jag tycker att kulturfrågorna tar en allt större del i samhällsdebatten, och jag ser tre skäl till att de kommer att ta plats i valrörelsen.

Det första är att kulturfrågorna kopplas så starkt till demokratifrågorna, och utifrån dragkampen om den politiska spelplanen i Sverige gissar jag att det är här en stor del av striden kommer att äga rum. Ett vitalt och tillgängligt kulturliv med armlängds avstånd från politiken är en förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. Omvänt har partier från alla läger genom historien använt sig av kulturpolitik för att forma människan och det samhälle som omger oss. Även om valrörelsen kanske inte kommer att handla så mycket om sakpolitik som om ideologi (läs: vilka kan man tänka sig bilda regering med) så gissar jag att kampen om den politiska makten delvis kommer synas i hur man formulerar sig om kulturen och dess förutsättningar.

Kampen om folkhögskolor och bildningsförbund är redan i full gång, men även den konstnärliga forskningen och den akademiska friheten är bubblare. Den del av frågan som kommer att synas mest är nog kampen om public service. Det kommer att handla om uppdrag och finansiering för public service, men även om dess styrning. Kritikerna kommer att vilja slimma organisationen till att fokusera på nyhetsuppdraget, eftersom drama och samhällsprogram anses alltför värderingsdrivet.

DET ANDRA ÄR det faktum att kultursektorn drabbats hårt av nedstängningarna för att begränsa smittspridningen, vilket har ökat medvetenheten om kulturlivets förutsättningar och behov. Regeringen har just presenterat skrivelsen Politik för konstnärers villkor som förhoppningsvis också kan leda till en förbättring av villkoren för Sveriges konstnärer. I höst lägger man fram utredningen Återstart för kulturen. Inte minst under pandemin har det tydligt framgått hur svaga anställningsförhållanden, låga löner och arvoden och bristande tillgång till trygghetssystemen, är utmärkande för ett yrkesliv inom konst och kultur, närapå oavsett vad du arbetar med. En politik som vill ha ett inkluderande, oberoende och vitalt kulturliv måste också försvara strukturer och finansiella förutsättningar för detta. Året som gått har det blivit tydligt för allmänheten och politiken hur det verkligen ligger till i våra branscher och att jämlikheten inför trygghetssystemen måste öka.

DET TREDJE SKÄLET handlar om publiken kopplat till antagandet att smittan finns kvar i samhället ett tag till, även efter att de flesta vaccinerat sig. En stor del av konst och kultur tar vi del av tillsammans med andra – fysiskt. Vare sig vi vill det eller inte så tar starka kulturupplevelser oss i anspråk och bryter våra tankebanor. Vi (behöver) påverkas av andra kroppar i vår närhet, men under pandemin har de fysiska upplevelserna nästan helt uteblivit. Utan impulserna vi får av att vara i samma rum skapar vi våra uppfattningar om världen omkring oss baserat på det vi får genom skärmen. Åsikter och fakta flyter ihop samtidigt som något saknas. Jag spår att man inte vet vad man har förrän man förlorat det och att nu är trycket stort för att vi ska få mötas igen. Frågan för politiken är och blir – hur ska det gå till och under vilka förutsättningar?

Äntligen har vi vårt nya namn på plats! Jag ser fram emot att tillsammans med er fylla det med innehåll, utveckling och fler fackliga framgångar! Om du känner någon som borde vara medlem men som av någon anledning ännu inte blivit det – fråga om det inte är dags! Det är nu vi organiserar oss för en bättre framtid för fler.

SIMON NORRTHON

ORDFÖRANDE

Nr 2-21