Grattis till årets guldmedaljörer

Det är en stor ära att få dela ut Scen & Films guldmedalj till Berit Lindholm och Manne af Klintberg, säger Simon Norrthon, ordförande i fackförbundet Scen & Film.

En jordnära och världsberömd fixstjärna

Hon har sjungit på några av världens främsta operascener.
Ändå är hon något av en doldis. Nu får den dramatiska sopranen Berit Lindholm guldmedalj. 

Få har sjungit så mycket Wagner som hovsångerskan och sopranen Berit Lindholm. Inte mindre än 50 gånger har hon framfört hela Ringen. Hon var den första någonsin att sjunga Isolde i forna Sovjetunionen, genom Wiener Staats-opers bejublade gästspel av Tristan och Isolde på Bolsjojteatern 1971.

För detta och mycket annat i sin dryga tre decennier långa karriär har hon nu tilldelats en av fackförbundet Scen & Films guldmedaljer. I motiveringen står bland annat att ”hon är en av våra stora internationella fixstjärnor”. Samtidigt är hon något av en doldis.

För den som vill veta mer om Berit Lindholm finns mycket att finna i självbiografin Hovsångerska, och på Youtube kan man ta del av flera fina liveinspelningar. Däremot sade Berit Lindholm ofta nej till de kommersiella skivbolagen. Kanske är hon också ensam operasångerska om att ha tackat nej till ett samarbete med Herbert von Karajan. Orsak: han erbjöd henne en annan roll i Valkyrian än den hon brukade sjunga (classical source, Alexander Campbell, 2009).

Lika sällsynta är de stora intervjuerna. Och i likhet med en annan stor samtida stjärna – Birgit Nilsson – beskrivs hon av många som en jordnära person.

Ett talande exempel, som hon har återgivit för Jussi Björling-sällskapet, är hur hon på resan till Bolsjojteatern med Tristan och Isolde bad om en paus för att amma sin då fem månader gamla dotter, varpå dirigenten Karl Böhm utbrast: ”Det har jag aldrig varit med om, en ammande Isolde!”

Birgit Nilsson och Berit Lindholm medverkade båda i Richard Strauss Elektra på 60-talet, Berit som Chrysothemis, en roll som sedan ledde till ett kontrakt på Wiener Staatsoper.

Sedan debuten som Grevinnan i Figaros bröllop (Kungliga Operan, 1963), har hon uppträtt på de flesta stora operahus från Covent Garden i London till Metropolitan i New York.

Berit Lindholm sägs ha revolutionerat bilden av Wagnerhjältinnan och räknande själv Isolde och Brünnhilde som två av sina främsta roller, men även Richard Strauss operor låg denna unika, dramatiska sopran varmt om hjärtat.

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Hovsångerskan och sopranen Berit Lindholm Foto: Eva Wernlid

Berit Lindholm
Född: 1934, uppvuxen i Stockholm.
Utbildning: Folkskollärar- och kantorsexamen, Operahögskolan 1961–1963. Studerade sång hos Brita von Vegesack och Käthe Bernstein-Sundström.
Roller i urval: Chrysothemis i Elektra (Parisoperan, 1964), Venus i Tannhäuser (Bayreuth, 1967), Brünnhilde i Siegfried, (Bayreuthfestspelen, 1969) samt Brünnhilde i Ragnarök (1970), Ortrud i Lohengrin (1987), Klytämnestra i Elektra (1993), alla tre på Kungliga Operan i Stockholm).

Foto: Eva Wernlid

”Leken är grunden till allt”

I snart 50 år har Manne af Klintberg roat en både hörande och tecknande barnpublik. För detta har han nu mottagit fackförbundet Scen & Films guldmedalj.
– Det är väl för lång och trogen spänst! säger han pillemariskt.

Han väntar vid tågstationen med stråhatten i knäet, stiligt klädd i himmelsblått och vitt. Det är först när jag tittar ner på fötterna som jag ser att det ovanför de runda kängorna sticker ut ett par klarröda sockor, med stora prickar.

I snart 50 år har Manne af Klintberg varit Clownen Manne med hela svenska folket, alltsedan tv-debuten Tisdagskul med Clownen Manne 1974. Även om han just denna dag ”bara” är Manne, är det som om clownen ändå sticker ut här och där, inte vill foga sig.

– Kom ihåg att lek är grunden till allt, säger han när han senare tar emot fackförbundet Scen & Films guldmedalj på Vår Gård i Saltsjöbaden, en devis han även praktiserar vid sin typiska clownentré (springa ut och sedan in igen). Nej, det skulle inte vara Clownen Mannes skapare om han bara gick upp.

Men det är inte den enda medaljen i år. I januari fick han även ta emot Litteris et Artibus, av kung Carl Gustaf.

– Det är väl för lång och trogen spänst! kommentera han ödmjukt guldregnet (en av flera ordlekar under samtalet).

– Man ska hålla på mycket och länge så får man till slut en guldmedalj.

Nu är det nog inte bara uthållighet han har fått medaljer för”Manne har rikets bästa publikkontakt” skrev exempelvis Expressens teaterkritiker Margareta Sörenson för en tid sedan, apropå hans medverkan i Lille store Chagall.

Och det är just publiken han har jobbat för i alla år, inte medaljer, understryker han.

– Publikmötet är fortfarande lite av en drog för mig!

Något som också glädjer Manne af Klintberg är samarbetet med familjenI sommar spelar han 17 föreställningar på Parkteatern av ”Ett rent nöje” ihop med barnen Maria och Olle, något som han beskriver som magiskt och underbart.

Om han ändå ska nämna något han tycker är värt lite guldstoff så är det att han på 70-talet lyfte in teckenspråket i folkhemmet, genom att skapa clownkonst på två språk, något som berodde på att dottern Juli, som också är skådespelerska, föddes döv.

– Leken, säger han, fick han med sig från barndomen, med en familj som alltid var tillåtande. Hans första minnen av andra clowner var Charlie Rivel och Kiki (Otto Moskovitz).

– Mamma tyckte mycket om att gå på cirkus så vi gick ofta till Cirkus Schumann på Djurgården.

När han senare själv kom att bli clown blev Rivel och Kiki, tillsammans med Grock (Adrien Wettach) några av hans förebilder. Och inte minst Charlie Chaplin.

Mannes egen clownkaraktär har hämtat näring ur såväl commedia dell’arte som nycirkusens estetik, alltid med ett barnperspektiv.

– Man kan absolut säga att jag gjorde något som var nycirkus, genom att ta ut clownen ur cirkusen och göra honom modernare.

Att det blev ett liv som artist tackar han annars alla sina vurpor för. Som 18-åring höll Manne af Klintberg på att dö i en bandyolycka, efter att ha druttat med huvudet före i svartis och spräckt hjärnhinnorna. Och dessförinnan, trillat in i en trampsymaskin.

– Jag har haft tur, för de här fallen har alla varit ett fall framåt. Det har gett mig en annan slags energi. Jag har fått livet gratis och har levt ett rikt och underbart liv, med mycket sång och dans. Och jag har haft kul hela tiden!

Leken i all ära. Som tidigare ordförande i Lekfrämjandet tar Manne af Klintberg också leken på fullt allvar.

– Mänsklighetens överlevnad består i om vi kan inse hur viktigt det är med lek, den är grunden till all empati. Och utan empati är vi förlorade.

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Manne af Klintberg
Aktuell med: Årets mottagare av fackförbundet Scen & Films guldmedalj, spelar Ett rent nöje på Parkteatern i sommar och firar 50 år som artist.
Produktioner i urval: Tv-debuterade med Tisdagskul med Manne 1974 som följdes av flera program, alla för såväl hörande som hörselskadade och döva barn. Spelar sedan 1975 regelbundet föreställningar på bl a Parkteatern.
Clowndebut: 1972, på länsbiblioteket i Östersund (arr. den lokala dövföreningen).
Inspiration: En clowns åsikter av Heinrich Böll: ”När jag läste den förstod jag att jag inte behövde en hel cirkus för att göra en clownföreställning.”
Teaterdebut: Som dansare i brodern Bengts pjäs om Bengt Lidner.