Det börjar med något till synes litet för kostymdesignern och scenografen Jenny Nordberg. Ett ord, en mening som sätter igång tankarna. Eller svart på svart. Vad händer i samspelet mellan ögat och hjärnan i mörker?
ELLER FÖR ATT TA ETT annat exempel – hur gestaltar man bäst utanförskapet på en begravning? Kanske i luddigt rosa?
– För mig handlar det om att bygga en värld och skapa ett koncept som jag är lojal mot i den fortsatta processen, förklarar Jenny Nordberg.
Vi träffas på Vesterbro i Köpenhamn, en halv trappa ner i en lokal Jenny delar med några vänner. Hon sitter vid ett skrivbord, flankerad av en stor porslinshund och en uppblåsbar fåtölj i plast. Schemat är späckat och dagen vald med omsorg. Snart ska hon tillbaka till Härnösand och det fortsatta arbetet med The Dawn Chorus som hon gör med koreografen Stina Nyberg för Norrdans. Den 10 mars ska produktionen ha urpremiär på Elverket i Stockholm.
– När jag kom in i projektet hade Stina en idé om att utgå från fåglar, så vi gick vidare med det. Här arbetar jag enbart med rök, för att skapa rum och landskap. Men också för att rök är rörelse och för att det är något som pågår under tid. Just nu lär vi känna olika sorters rökvätskor och maskiner tillsammans med teamet och den tekniska personalen.
På datorskärmen visar hon en film av en fysisk modell hon byggt för att se hur röken reagerar på scenen och tar sig ut i olika ljussättning. Ett tidskrävande och engagerat arbete som för tanken till ett forskningsprojekt.
MINIMALIST HAR HON kallats. Men också maximalist. Den gemensamma nämnaren tycks vara att hon tar ut svängarna och gör något alldeles eget. I höstas kunde vi se hennes kostymer i koreografen och regissören Örjan Anderssons version av Antigone på Helsingborgs stadsteater.
– Finns det en text läser jag den och ser om det är nåt ord som får igång processen och som jag kan gå vidare med. Men det kan vara något helt annan än texten som ger konceptet, inte minst samtal med det övriga teamet.
Idén till Antigone kom tidigt, att det var en begravning och att Antigone stod ut och vägrade anpassa sig. I Jennys värld är hon klädd i en heltäckande kostym i rosa syntetpäls, som en gigantisk maskot i skarp kontrast till det svartklädda begravningsföljet. På skärmen visar Jenny bilder på skissen och hur kostymerna ter sig i det färdiga scenrummet i marmor och azurblått, det senare skapat av scenografen Chrisander Brun.
Samarbetet med Chrisander går många år tillbaka och tillsammans med koreografen Martin Forsberg har trion skapat produktioner som The Extended Version of Nothing för Skånes dansteater 2014. Den gången var temat just ”ingenting” och föregicks av många och långa samtal kring begreppet och den möjliga tematiken innan den färdiga produktionen tog form.
– Tycker vi olika har koreografen eller regissören sista ordet. Det gillar jag, så att det inte bara blir kompromisser för alla. Det hindrar inte att jag jobbar hårt fram till dess för att få igenom mina idéer.
I de sammanhang hon arbetar är det självklart att göra konceptet ihop och stå bakom den färdiga uppsättningen tillsammans. Men i samtal med nya uppdragsgivare är hon fortfarande tydlig med hur hon vill jobba, innan hon tar sig an uppgiften.
– Jag tänker att hör man av sig till mig och vill att jag ska göra ett rum eller en kostymdesign så är det för att man vet hur jag arbetar. Och jag jobbar med koncept.
Under tre år var hon ordförande för Scen & Films avdelning för scenografer och kostymdesigner. Under åren som fackligt aktiv stred hon för att förbättra villkoren för yrkesgrupperna och upplever i dag att det är mer eller mindre självklart att alla är involverade i arbetet med konceptet.
ETT AVSTEG FRÅN DET gängse sättet att arbeta gjorde hon 2019, när hon tackade ja till ett samarbete med Det Kongelige Teaters nyligen nedlagda experimentella danskompani Corpus. I ett försök att utforska egna dogma-regler (inspirerade av filmrörelsen Dogme 95) upprättade kompaniet ett avtal med Jenny, där hon skulle göra såväl kostymer som scenografi och ljusdesign på egen hand, utan kontakt med koreograf och dansare.
– I Corpus Dogma tänkte jag mycket prolog, hur det var för publiken att komma in i rummet och möta dansarna som jämlikar innan föreställningen började. En spellista komponerad och konceptualiserad av ljuddesignern Mitja Nylund gick i rummet, med instrumentell musik helt utan sång, just för att förstärka känslan av att något saknades. På så vis väcktes en känsla av förväntan som blev allt mer intensiv ju närmare föreställningen man kom.
Den gången skapade Jenny ljusdesignen själv, vilket hon beskriver som en intressant erfarenhet.
– Det är något jag gärna skulle vilja undersöka vidare. Jag kan ju tänka ljus och rum, men känner samtidigt att jag saknar den tekniska kunskapen.
Hon vill också fortsätta arbeta mer med det fysiska rummets betydelse för upplevelsen. Frågan ställs på sin spets när den aktuella uppsättningen The Dawn Chorus går på turné till scener i norra Sverige och Stockholm.
– Jag arbetar allt mer med teaterns egna material, exempelvis rök som anpassar sig efter det befintliga rummet. Att Jenny blev just kostymdesigner beskriver hon som en ren tillfällighet. En barndomsväns mamma fick en tjänst på ekonomiavdelningen vid Stockholms stadsteater och Jenny och hennes vän jobbade extra på teatern vid sidan av skolan. Med arbetet kom möjligheten att få fribiljetter, vilket de flitigt utnyttjade.
– Jag minns att jag såg Anders Paulins uppsättning av Strindbergs Pelikanen där 1997 och blev helt tagen. Det var en väldigt visuell föreställning, jag hade aldrig sett något liknande. Jag kände varken till Strindberg eller texten och hade inte förväntat mig något alls. Den uppsättningen och andra stora teaterupplevelser under de åren gjorde att jag beslutade mig för att bli kostymdesigner. Att det blev just kostymerna var nog för att det var den delen av uttrycket jag såg. Jag kände ju inte till alla delar i den sceniska processen.
FÖR ATT FÅ VETA MER kontaktade hon kostymdesignern Maria Geber som senare fungerade som Jennys mentor under hennes väg in yrket.
– Jag upplever att hon har en inställning att man ska ta sig tid att möta unga människor. Och jag tror att det var ganska avgörande att hon gjorde det. Genom henne förstod jag att det var en möjlig väg att gå, att det var ett yrke. Jag tänker att man kan förändra människors liv på så vis, bara genom att svara på en fråga från någon som är nyfiken.
Text: BOEL GERELL
Nr 1-22