Frusen scenografi på Torne älv

På Torneälven har ett scenkonstverk växt fram de senaste veckorna. Nyfikna förbipasserande har kunnat se hur åtta ton isblock har formats till skulpturer och spelplats för I stormen vilar jag.

 

Elisabet Kristensen, Erika Sjödin

På telefon från Pajala berättar scenografen Erika Sjödin hur den visuella idén om en föreställning med scenografi av is värkt fram under två års tid. Erica har, tillsammans med regissören Charissa Martinkauppi, den fria gruppen Teater Char Da mar, Tornedalsteatern samt ljud- och ljusdesigners format en föreställning om tre kvinnor som verkade i Norrbotten-Sapmi-Tornedalen, i början av förra seklet.

En viktig person i samarbetet kring scenografin är den norsk/samiska skulptören Elisabeth Kristensen. Hon har länge jobbat i förgängliga material som sand och snö.

–Is är verkligen ett fruset ögonblick, det mest poetiska byggmaterial som finns, säger Erika. Den har ett eget liv med sina möjligheter och begränsningar. Trä har en fiberriktning, du kan hyvla i en viss riktning för att få det resultat du vill. Men sätter du stämjärn i isen kan den lika gärna spricka neråt fast du tänkte gå åt höger. Du måste ta hänsyn till solen, luftfuktigheten – och temperaturen.

Erika har varit Pajala sedan december då repetitionerna började, inomhus. Hon har upplevt den här vinterns stora temperatursvängningar. När vi pratas vid är det två plusgrader, i förrgår minus 15. Skiftningarna inverkar på isen, den ändrar karaktär och det påverkar valet av verktyg.
Först var föreställningen tänkt som en och en halv timme men landade på 40 minuter. Eftersom det är för kallt för att sitta still ska publiken röra sig i de scenografiska installationerna. Men en är lite större och kan fungera som vindskydd om det skulle behövas. Det gäller att ingå i naturen snarare än att kämpa emot den.

Foto: Erika Sjödin

Föreställningen är tvåspråkig, svenska och meänkeli och med inspelade röster på sydsamiska och lulesamiska.
– Vi tar avstamp i tre kvinnoöden, Elsa Laula Renberg som var samisk feminist och socialist. Lina Hjort som var med och byggde Kiruna, och Svarta Björn, rallarkocka vid Malmbanan. De levde och verkade i flerspråkiga områden.

Den poetiska titeln – I stormen vilar jag tog faktiskt flera år av klippande, klistrande innan den satt.
– För pjäsens tre kvinnor var det ett kargt och hårt liv. Men stormen står också för deras kamp och uppror.

Erika har utbildat sig till scenograf på STDH. Hon har gjort produktioner i ungefär 10 år, mestadels i frigrupper.
– Det är fantastiskt att som scenkonstnär få stöd för att göra ett projekt där man kan sätta ramarna själv och testa – utan att riktigt veta vad utfallet blir. Det berikar mitt arbete.
Hon beskriver sig som ”nyförälskad i materialet is”. Erika strävar efter att låta isen leda och inte forcera för mycket.
– Du måste lägga bort kontrollbehovet när du jobbar med det här. Isen känns levande och kommer aldrig att vara beständig.

När spelperioden är över kommer scenografin att stå kvar på Torneälvens is. Med islossningen framåt våren, sköljs det iväg mot Bottniska viken.
– Det är känns fint. Att det vi skapar är en del av kretsloppet.

Text: Kajsa Olsson
Foto: Lotta Nyberg

I stormen vilar jag
Ett 40 min promenadscenkonstverk utomhus. Spelas 5–13 februari 2022.
Plats: Centrala Pajala, utomhus vid Torneälven Av Teater Char Da Mar i samarbete med Tornedalsteatern och med stöd av Icehotel.
Medverkande Koncept och idé: Erika Sjödin och Charissa Martinkauppi
Manus: Ensemblen och det konstnärliga teamet
Regi: Charissa Martinkauppi
Skådespelare: Lisa Hennix Raukola, Madeleine Johansson
Scenografi och kostymdesign: Erika Sjödin Skräddare: Ylva Vamborg Scenografiassistent/praktikant attributmakeri LTU: Amanda Cederberg
Isskulptering: Elisabeth Kristensen Kompositör och ljuddesign: Mirja Palo
Ljusdesign: Anna Lindkvist Producent: Thomasine Boris-Möller
Projektet har fått finansiering av Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Region Norrbotten, Pajala kommun och The Robert Weil Family Foundation. 1(2)