Frusen scenografi på Torne älv

På Torneälven har ett scenkonstverk växt fram de senaste veckorna. Nyfikna förbipasserande har kunnat se hur åtta ton isblock har formats till skulpturer och spelplats för I stormen vilar jag.

–Is är verkligen ett fruset ögonblick, det mest poetiska byggmaterial som finns, säger Erika. Den har ett eget liv med sina möjligheter och begränsningar. Trä har en fiberriktning, du kan hyvla i en viss riktning för att få det resultat du vill. Men sätter du stämjärn i isen kan den lika gärna spricka neråt fast du tänkte gå åt höger. Du måste ta hänsyn till solen, luftfuktigheten – och temperaturen.

Erika har varit Pajala sedan december då repetitionerna började, inomhus. Hon har upplevt den här vinterns stora temperatursvängningar. När vi pratas vid är det två plusgrader, i förrgår minus 15. Skiftningarna inverkar på isen, den ändrar karaktär och det påverkar valet av verktyg.
Först var föreställningen tänkt som en och en halv timme men landade på 40 minuter. Eftersom det är för kallt för att sitta still ska publiken röra sig i de scenografiska installationerna. Men en är lite större och kan fungera som vindskydd om det skulle behövas. Det gäller att ingå i naturen snarare än att kämpa emot den.

Föreställningen är tvåspråkig, svenska och meänkeli och med inspelade röster på sydsamiska och lulesamiska.
– Vi tar avstamp i tre kvinnoöden, Elsa Laula Renberg som var samisk feminist och socialist. Lina Hjort som var med och byggde Kiruna, och Svarta Björn, rallarkocka vid Malmbanan. De levde och verkade i flerspråkiga områden.

Den poetiska titeln – I stormen vilar jag tog faktiskt flera år av klippande, klistrande innan den satt.
– För pjäsens tre kvinnor var det ett kargt och hårt liv. Men stormen står också för deras kamp och uppror.

Erika har utbildat sig till scenograf på STDH. Hon har gjort produktioner i ungefär 10 år, mestadels i frigrupper.
– Det är fantastiskt att som scenkonstnär få stöd för att göra ett projekt där man kan sätta ramarna själv och testa – utan att riktigt veta vad utfallet blir. Det berikar mitt arbete.
Hon beskriver sig som ”nyförälskad i materialet is”. Erika strävar efter att låta isen leda och inte forcera för mycket.
– Du måste lägga bort kontrollbehovet när du jobbar med det här. Isen känns levande och kommer aldrig att vara beständig.

När spelperioden är över kommer scenografin att stå kvar på Torneälvens is. Med islossningen framåt våren, sköljs det iväg mot Bottniska viken.
– Det är känns fint. Att det vi skapar är en del av kretsloppet.

Text: Kajsa Olsson
Foto: Lotta Nyberg