Tenoren Joel Annmo liknar operasången vid en extremsport

Som om det inte räckte med att röstläget är extremt och ger ett enormt tryck på stämbanden. Tenoren Joel Annmo har också behövt hänga upp och ner, två meter ovanför scengolvet och sjunga. Förutom god sångteknik, krävs också bra fysik.

 

RÖSTLÄGET OCH OMFÅNGET är väldigt ofta extremt. Även om en tenor har en naturligt ljusare röst än baryton, måste man alltid kunna ligga högt, gå upp i extremlägen. Det blir ett enormt tryck på stämbanden, säger Joel Annmo. Det extrema är inte enbart de höga tonerna – det kan också handla om vad rollen kräver rent fysiskt.

Som i uppsättningen Dracula (2017) , när Joel sjunger i halvfeber, hängande upp och ner på scenen medan det kommer ut vampyrer ur sängen.
– Det var rätt krävande att ha koll på det vokaltekniska när man är fastspänd med en säng runt magen och ska hålla kroppen rak, samtidigt som man snurrar två meter upp i luften. Det var lite läskigt faktiskt, scenarbetarna snurrade sängen för hand – hade något släppt där jag satt fast i stålsängen så hade jag fallit flera meter och kolat vippen, säger Joel utan att låta särskilt uppskakad.

Han är inställd på att prova det som regissören eller koreografen föreslår. Det kanske inte funkar första gången – men den tjugonde, ”fast är det för extremt så är det bara att konstatera – sorry, jag kan inte få fram ett ljud i den här positionen”.
Joel ägnar rätt mycket tid till styrketräning, dels för att han gillar det, men också som ett sätt att vila från allt som har med musik att göra. Han tränar med historiepodden i öronen.
– Styrketräning ser olika ut beroende på hur man är byggd. Det är samma med sången. Att studera från grunden och lära känna sin egen röst snarare än att försöka härma legendariska sångare som Jussi Björling eller Franco Corelli. Dem kan man se upp till, i stället.

Även om Joel har en briljant sångteknik och ljus rösttimbre (så löd motiveringen när han utsågs till Birgit Nilsson-stipendiat för två år sedan) säger han att det inte faller sig naturligt för honom att vara tenor.
– Vissa kanske enbart kan gå på talang, men jag behövde studera stenhårt med en lärare för att kunna nå de höjdlägen som krävs. Det var två-tre timmar om dagen, sex dagar i veckan. Man lär sig rent tekniskt hur man går tillväga, funktionen hos olika muskler, stämbanden eller om tungan är lite för låg på en viss vokal.

JOEL HAR HAFT Douglas Yates som lärare och mentor sedan 2012. Efter Operahögskolan hade Joel vokaltekniska problem som läraren hjälpte honom hantera genom Bel canto-skolan där man utgår från rena vokaler.
– Det räddade min röst. Jag fick konkreta råd, till exempel om vad som händer när man spänner en viss muskel i nacken. Det var inget flum, som att man ska ”tänka ett vattenfall genom tänderna”. Ibland skickar jag honom inspelningar och när något i rösten inte funkar, hör han varför. Med erfarenhet kan jag själv identifiera en del. Men precis som en trestegshoppare på elitnivå har en tränare som kan se ”direkt efter andra steget kommer du för snett”, behöver en sångare någon som kan se utifrån.

Läraren har inte bara lärt honom att träna upp teknik och musikalitet. Han har hjälpt Joel att hantera stress för att undvika mentala låsningar, ”hjärnspöken”.
– Ett tag hade jag problem med passaggiot – ett område i rösten där man får ställa om för att hantera hela tonregistret och gå upp på höjden. Jag hade mycket spänningar i halsen och i kroppen, tyckte inte att jag kunde leverera när det var dags. En gång ringde jag Douglas några dagar innan en premiär och sa att inte visste hur jag skulle klara det, jag var helt sönderstressad.
Då satte han sig på tåget – han bor i Bayern – och jag hämtade honom vid tåget eftersom han är blind. Sen hade vi mental boot camp i några dagar. Och det hjälpte.

SEDAN 2016 ÄR JOEL anställd på Kungliga Operan där han beskriver ett generöst arbetsklimat med kollegor som vill varandra väl och peppar den som verkar behöva stöd.
– Det är verkligen inga vassa armbågar och konkurrenstänkande. Men på andra ställen där jag varit kan motsatsen råda, det finns rötägg som försöker få en att må dåligt.

De senaste åren (före pandemin) hade han stora roller i uppsättningar som Eugen Onegin, Trollflöjten och Candide på Kungliga Operan. Var i karriären han som 33-årig tenor befinner sig, är svårt att veta.
– Det beror på din rösttyp om den är lyrisk eller dramatisk och i vilken takt rösten utvecklas. En del sjunger sönder sig när de är 40 medan andra, som den spanske tenoren Alfredo Kraus, lät superfräsch som 70-åring.

Joel var 15 år när han bestämde sig för att bli operasångare. Hans pappa – även han tenor – hade gett Joel en skiva med Jussi Björling i födelsedagspresent.
– Det var när jag hörde Jussi sjunga Che gelida manina ur La Bohème som något hände. Han lät så naturlig! Trots att han var superskolad från barnsben, fanns inga spänningar eller hinder i hans röst. I första frasen gjorde han en liten glidning på en konsonant, en millisekund, som gjorde mig helt tagen. Jag satt där på sängkanten hemma i Västerås och tänkte att kan jag få till ett enda sådant ögonblick som sångare, så är jag nöjd. Det var inte ens en svår ton. Den gick bara rakt in i hjärtat på mig.

Bild ur "Pagliacci" på Hamburger Kammeroper. Foto: Joachim Flüel.

Den tragiska clownen i Pagliacci var en av Jussi Björlings paradroller. Den har även Joel sjungit, även om han då säger att han var för ung för rollen som är väldigt dramatisk, rent röstligt. Men det gick tack vare hur produktionen var utformad.
– Jag blev väldigt berörd av hans aria då han säger att man måste le och sminka sig, oavsett hur man mår. Publiken måste få applådera. Oavsett hur du känner dig inombords måste du leverera, där och då för publiken.
Joel drar ännu en parallell till idrotten. Som tonåring var han sprinter och ”när du väl står på startlinjen för ett hundrameterslopp spelar det ingen roll hur bra du sprang igår. Det är det här loppet som gäller”.

ATT PRATA DRÖMROLLER intresserar honom inte särskilt. Hans fokus är att konstant arbeta för att bli bättre. Som så många andra ser Joel fram emot att kunna jobba som vanligt, i stället för att mest ”banka in musik i skallen”, nu övar han in en ny Mozartrepertoar.
– Men något positivt att dra ut från nedstängningarna, är att jag kunnat fokusera mer på smågrejer i rösten eller ha lyxen att kunna experimentera med vad jag kan utveckla. Att ägna en hel dag åt att sjunga ett par fraser.
Hur känns det när det ett framträdande går riktigt bra?
– Jag har svårt att känna det just är jag sjunger. Det är precis efteråt, när jag står på scenen. Då kommer ett ögonblick av ohörbar spänning och stillhet. Det är den absolut bästa känslan som finns, och den uppstår i total tystnad.

Text: KAJSA OLSSON

Bild högst upp: Joel Annmo i Kungliga Operans uppsättning Dracula. Foto: Carl Thornborg.

Nr 4-21

Bild ur "Candide" på Kungliga Operan. Foto: Sören Vilks,

Aktuell med: Schuberts mässa i G-dur i Berwaldhallen med Sveriges Radios symfoniorkester och kör. Konsert I Birgits fotspår under Birgit Nilsson-dagarna. Inställd La Traviata.
Efter sommaren förhoppningsvis Tamino i Trollflöjten och Candide på Kungliga Operan.

Roller i urval: Ernesto i Don Pasquale, Hamburger Kammeroper Nemorino i L’elisir d’amore, Landestheater Coburg, Ferrando i Così fan tutte, Jyske Opera, Tamino i Die Zauberflöte, Kungliga Operan, Jamie i Brothers, Armel Opera Festival Budapest Lensky, Eugene Onegin, Kungliga Operan, Candide, Candide, Kungliga Operan.

Träningstips: Styrketräning eller sång hanterar jag psykiskt och fysiskt på samma sätt, med samma inställning. Börja från grunden, de stora övningarna först. Benböj, marklyft, bänkpress är fundament för resten av träningen. Samma med sångteknik och att kunna vara på scen. Råstyrka, uthållighet och koordination får man genom – kontinuerlig träning, övning och repetera om och om igen. Så lär du dig prestera med din kropp, lär känna dina gränser och hur du kan ta dig förbi dem.