Gränsen mellan scen, salong och skärm kommer fortsatt att utmanas

I MÅSEN AV TJECHOV beklagar sig Konstantin över teaterns slentrian och kräver nya former, annars kan det vara. Den gamle Sorin replikerar: Man kan inte vara utan teatern. Jag ger båda rätt.

Allteftersom pandemins konsekvenser på kulturlivet börjat utredas har det kommit fram många intressanta förslag på hur kulturens förutsättningar måste stärkas, hur arbetsvillkoren och trygghetssystemen måste förbättras, hur kulturlivet måste bli mer tillgängligt och inkluderande.

Lösningen stavas ofta pengar och politik och hur återstarten för kulturen blir hänger på att politiken sluter upp på alla nivåer för att reparera och investera i den kulturella infrastrukturen.
Men vi kan också ta vissa lärdomar med oss. Under pandemin har digitaliseringen lett till att flera nya konstnärliga konstellationer bildats och nya arbetsmetoder utvecklats, både av nöd och av lust. Vi hittar nya lösningar samtidigt som vi driver på för att skapa hållbar utveckling.

Film- och tv-branschen har länge utvecklat digitala verktyg för produktion, visning och spridning. Nu har digitaliseringen på allvar mött scenkonsten. Någon sa att vi nu kommit till vägs ände vad gäller digitaliserad scenkonst, andra säger att vi bara börjat. Streamad livekultur är en självmotsägelse, men digital scenkonst är en växande scen. Hur kommer det digitala och det analoga att samexistera och berika varandra efter pandemin? Att komma med prognoser är svårt, särskilt om de rör framtiden, men frågan är om pandemin blir en parentes i historien eller om vi står inför ett skifte där vårt sätt att mötas och arbeta förändrades?

Scenkonst har länge funnits i det digitala rummet som en plats för innovation och nytänkande, både vad gäller interaktivitet, tillgänglighet och konstnärliga uttryck. Under året som gått har fler hittat dit – både publik, deltagare och scenkonstnärer. Förutom att den scenkonst som är gjord specifikt för det digitala rummet har sina unika gestaltningsmöjligheter så har den också försprånget att kunna nå sin publik överallt.

Den analoga scenkonsten har en inbyggd skepsis mot det digitala, men under året som gått är det tydligt hur även den scenkonst som arbetar mot en fysisk publik har påverkats och använt sig av digitala verktyg – både för repetitioner, visning och samtal. Framför allt har förberedelsearbetet mycket att vinna för presentationer och skissmöten som ofta samlar frilansare från olika orter. Vissa digitala verktyg kommer vi att överge så fort det går, men andra kommer att finnas kvar. Digitaliseringen ställer förstås krav på nya kompetenser hos upphovspersoner och utövare och nya kurser och utbildningar behöver växa fram.

Idag längtar vi efter det fysiska mötet, men det kommer alltid att vara viktigt med en mångfald av kulturuttryck och att vi kan ta del av eller delta i kulturupplevelser på olika sätt. Vi längtar till biografen men vill också kunna se film hemma. Jag tror att gränserna mellan scen, salong och skärm kommer fortsätta att utmanas och att vi – vare sig vi tar del av verket eller är med och skapar det – kommer att ha allt lättare att röra oss däremellan.

Scen & Film kommer alltid att finnas där våra medlemmar är. Precis som vi finns på filminspelningar, samverkansmöten och dansrepetitioner är vi med i utvecklingen av våra branscher mot nya visningsfönster, nya kompetenser och nya arbetssätt.

Våra medlemmar kommer att fortsätta riva ner, bygga om och skapa nytt samtidigt som de bär traditionen vidare för att berätta om vad det är att vara människa.

Nya former, sa Konstantin. Man kan inte vara utan teatern, sa Sorin.

SIMON NORRTHON
Ordförande

NR 3-21