Ipshita fann sin inre clown på svensk barnteater

Med en akademisk examen i dansantropologi hamnade Ipshita Rajesh i Stockholm.
Här upptäckte hon hur scenkonst kan spelas exklusivt för barn, något hon inte hade sett hemma i Indien.
Nu drömmer hon om gränsöverskridande samarbeten.

MITT I PANDEMIN fick scenkonstnären Ipshita Rajesh en visstidsanställning som skådespelare. Sedan augusti 2020 jobbar hon på Pantomimteatern i Stockholm.
När vi hörs är hon i full färd med att boka och sälja pubertetspjäsen Pirret där hon även medverkar och (tillsammans med Marina Almén och Jacob Danielsson) har också bidragit till koreografin. Därtill utvecklar hon hemsidan, som det lätt blir på en liten teater där alla gör allt. Trots publikrestriktioner har Pantomimteatern fortsatt kunnat driva sin verksamhet, även om vissa dagar går på lågvarv.

Att Ipshita hamnade just på Pantomimteatern föregicks av en längre tids mejlbombning till en mängd potentiella arbetsplatser när hon kom till Sverige 2017.
– Jag gjorde en lista på ställen jag ville kontakta och skrev säkert en miljon mejl, bland annat till Teater Sláva och Fabula storytelling. De tipsade i sin tur om Pantomimteatern, berättar Ipshita.

Kontakten med Pantomimteatern resulterade i att Ipshita 2019 blev inbjuden att göra en workshop med personalen i indisk dans. Sedan hände det inte mycket mer. Men ett år senare ringde plötsligt mobilen, när hon satt på en buss hemma i Uppsala. Ville hon ha en anställning?
– Jag ville bara skrika högt av glädje! beskriver Ipshita stunden som för hennes del kom att bli nyckeln till det svenska teaterlivet. De första åren i Sverige höll Ipshita bland annat kurser i klassisk indisk dans på Layali orientaliska dansakademi vid Odenplan, anordnade workshops för barn och medverkade med solodans under Stockholm Sangeet Festival och med gruppen Stockholm Sangeet Allstars.
Varför lämnade hon då Nice på franska rivieran, där hon bodde innan på grund av makens jobb? För Ipshitas del handlade det om att hitta ett land där det var lättare att finna sysselsättning inom kulturlivet. Valet föll på Stockholm.

DET BRINNANDE INTRESSET för dans började för Ipshitas del redan när hon var fem år och fortfarande bodde i mångmiljonstaden Mumbai. Dansen ifråga var Bharatanatyam, en sydindisk klassisk solodans med rötter i hinduism och mytologi, men vars nutida och mer levande form härstammar från 1930-talet.
När hon var 17 år började hon, trots dansintresset, att läsa till auktoriserad revisor parallellt med universitetsstudier på motsvarande Handelshögskolan i Mumbai, allt för att skaffa ett ”riktigt” jobb, och dit räknas inte dans i Indien, säger Ipshita.
– I Indien är scenkonsten inte heller lika organiserad. Det gör att det är svårt att försörja sig enbart som scenkonstnär. Ofta måste du ha ett yrke vid sidan av, alternativt undervisa i dans.

HALVVÄGS IN I utbildningen insåg Ipshita ändå att siffror och statiska kontorslandskap inte var något för henne. Hon hoppade därför av revisorstudierna och började istället läsa till en fil kand i konst vid universitet i Thanjavur, med inriktning på Bharatanatyam. Samtidigt tränade hon Bharatanatyam i Chennai och tog så småningom en master i dansantropologi och ethnochoreology, något som förde henne till bland annat Norge, Ungern och Storbritannien via ett Erasmusstipendium (som den första indiska dansstudenten). Dansantropologi, menar hon, är ett sätt att lära känna samhället genom dans.
– Man kan utforska själva dansen, men också sådant som genus och politik, berättar Ipshita med oförtruten entusiasm under hela Facetimesamtalet.

Hennes kunskap om svensk dans var däremot initialt ganska vag. Så här i efterskott medger hon att de första intrycken var exotiskt färgade.
– Jag minns när jag första gången såg svensk folkdans på Skansen och noterade att den, i likhet med många andra folkdanser i Europa, är ganska museal. Med det menar jag att de endast verkar framföras för att reproducera det förflutna, i motsats till klassisk indisk folkdans som dagligen går att ta del av publikt.

EN SMÅTT KULTURELL chock blev den svenska barnteatern, som var en ny företeelse för Ipshita.
– Jag blev omtumlad av insikten om att barnteater är en så stor del av svenskt kulturliv, även politiskt. När jag kom hit försökte jag därför se så mycket barnteater och dans jag kunde.

Intresset har lett till att Ipshita fortsatt vill utforska barnteatern i Sverige och implementera indisk dans- och teaterteknik i den. Därtill att finna samarbeten med länder som inte har en lika stark barnkultur, exempelvis Indien.

Hon har också hunnit nosa på clownyrket, tack vare Maria af Klintberg på Teater Sláva som såg en stark clownnärvaro i henne. Något Ipshita först uppfattade som en förolämpning.
– Jag hade fördomar om clowner, som att det inte skulle vara ett seriöst yrke. Men när jag blev erbjuden att göra en mindre clownworkshop på Teater Sláva bestämde jag mig för att ge det en chans. Först då förstod jag vad Maria menade med clownnärvaro. Jag kom sedan att älska kontakten mellan clown och publik, och insåg att det också var vad jag redan höll på med i mitt arbete med Bharatanatyam.

Text: YLVA LAGERCRANTZ SPINDLER

Foto ovan: BENGT WANSELIUS (Ur Pandtominteaterns föreställning Pirret).

Nr 2-21