Baker Karim skapar sina egna regler

För regissören Baker Karim, som just nu spelar in independentfilmen Glaciär på egna bolaget Bad Flamingo, är det fria konstnärskapet avgörande för att undvika normativa fällor.
Scen&film har besökt den pågående inspelningen på ett hotell i Stockholm för att prata om fördomar, rasism och makten över besluten.

 

SOM LÅNGFILMSKONSULENT på Svenska filminstitutet var Baker Karim en tydlig röst för en mer heterogen filmindustri. Han stod bland annat bakom tävlingen ”Black is the new black”, som avsåg att utse manusidéer vilka frångick kolonialistiska perspektiv och startade debatt om att mångfaldstesta svensk film.
Idag är han tillbaka i registolen, men är fortsatt mycket kritisk till att de filmer som görs i Sverige inte speglar hur befolkningen verkligen ser ut.
– Man måste kunna se verkligheten. Stockholm, till exempel, är en ytterst mångfaldig stad. Anledningen till att beslutsfattarna inte förstår det är för att de tillhör ett väldigt segregerat nätverk. 50 procent av alla under 16 år har föräldrar som är födda utomlands, Sverige har helt enkelt förändrats, säger Baker Karim under lunchpausen i hotellets restaurang, som utöver filmteamet gapar tom.

För filmskapare med annan hudton än vit blir man lätt annorlundagjord och anses bära erfarenheter från ”orten” eller av kriminalitet, menar Baker. Därför är just independentfilmen viktig, för att förverkliga de projekt han vill se på vita duken.
– Jag har ju fått frågan många gånger om jag vill göra film om familjen från en förort, om kulturkrockar eller om vägen ut ur kriminalitet, det är bara såna ämnen. Men jag har aldrig gjort en sån film. Jag kommer inte från en förort, jag är inte kriminell, det finns bara en faktor som gör att jag blir erbjuden sånt, mitt pigment.

LANDSKAPET FÖR PRODUKTION och distribution förändras mer än någonsin och känslan på nystartade produktionsbolaget Bad Flamingo, där Baker Karim tillsammans med sin bror Alexander Karim och författaren Camilla Läckberg utgör kärntruppen, är att de inte behöver blidka de större bolagen längre. Inspelning och lansering går att göra på egen hand.
– Det finns vissa saker som du måste ha för att det ska fungera. Ena saken är varumärket och där är Alexander och Camilla, som är välkända i Sverige, och naturligtvis Lena Endre viktiga. Så vi kan ta kontrollen över lanseringen på egen hand, den digitala distributionen är inte så komplex längre. Vi hittar andra kanaler för finansiering och bär risken själva.

Skådespelarna Alexander Karim och Lena Endre ansluter till samtalet med varsin kaffe i händerna. Alexander berättar att frågan om hudfärg har följt honom som en skugga genom karriären. Det är fortfarande inte ovanligt att han får kommentarer från producenter och regissörer om att de behöver ”lite färg i den här rollen”.
– Det känns så befängt att höra de orden. Och så kan de fortsätta: ”Antingen blir det du eller så blir det Shebly Niavarani” och vi har ju inte ens samma färg. Deras enda krav är att casta någon som inte är vit. Du kan vara asiatisk eller vad som helst. Den frustrationen som väcks då, att man aldrig bara tillåts spela roller, det är sånt som gör att vi vill skapa eget, bryta mot de regler vi vill och skapa nya förutsättningar.

I GLACIÄR ÄR VÄRLDEN I KAOS, halva mänskligheten har dött i en pandemi och viruset fortsätter att smitta vid minsta kontakt. All beröring är därför strängt förbjuden. Militären kontrollerar människors rörelsefrihet och den som bryter mot reglerna skjuts på plats.
De som har pengar kan sitta i karantän på ett lyxhotell, där ett strikt schema ser till att inga besökare möts och att personalen håller sig borta. Det är på det här hotellet som filmens två huvudkaraktärer möts av misstag; läkaren Anna (Lena Endre) och baptistpastorn Erik (Alexander Karim). En oväntad kärlekshistoria, på distans, tar sin början.

Baker Karim vill inte politisera sin berättelse. Det uppstår lätt en banalitet när man pratar om vad politisk film är, menar han. Många tror att det politiska ligger i att ta upp problem som en viss grupp utstår eller att man avslöjar ett strukturellt våld i samhället. Men en kärlekshistoria mellan en vit kvinna och en svart man blir lätt politik av sig själv.
– Det blir en politisk handling att kasta om ordningen utan pamflettviftande. Jag och Alexander var i Kapstaden, i kåkstäderna, för 20 år sedan för att visa Malcolm vid Molweni Township Film Festival. När vi kom dit märkte vi att de pratade politik hela tiden, men vår film handlade ”bara” om en man som ville träffa sin son. Jag kände mig så jävla skamsen för att jag hade gjort en film som var så oviktig politiskt. Men så upptäckte vi att de älskade den här filmen. Det politiska med den, förstod jag, var att vi tilläts vara oss själva, inte representanter för en strid eller en idé.

ATT FRÅNGÅ SEDAN LÄNGE etablerade mallar är något många är vana vid att prata om idag, men att gå från ord till handling är fortfarande sällsynt, enligt Lena Endre som drar paralleller till sina erfarenheter av att vara kvinna i branschen.
– Man tjänstgör som olika funktioner på film, tycker jag. Det är några få gånger i mitt liv som jag har gjort mänskliga karaktärer. Annars är man ofta fru till nån, jag stöttar nån man, eller på äldre dagar så tjänstgör jag i rollen som åklagare. Inte den som löser fallet, utan den som är lite gullig mot den här äldre, försupna kriminalaren. Eller så är man mormor eller mamma, en figur, det är som om man vore en slags funktion. Repliker och allting är skrivet efter att man ska uppfylla funktionen.

Lena Endra i filmen Glaciär.

Att spela rollen som Anna i Glaciär beskriver Endre som att vara utkastad i Indiska oceanen.
– Den här regissören, säger Lena och pekar på Baker. Manuset växer och växer för varje vecka. Det är tagningar som jag aldrig varit med om dess like, en var på 32 minuter häromdagen. Det är en riktig djuphavsdykning. Själva skapandeprocessen är så himla rolig, vi vrider och vänder, testar nytt och ifrågasätter. Det är otroligt inspirerande. Även castingen är utmanande, det är ju bara jag och Alexander och två vargar.
Under tiden Lena Endre pratar får Baker Karim en ny idé om att vargarna hon nämner borde vara med även i scenerna på hotellet.
– Titta, såhär håller han på, utbrister Endre och får medhåll från Alexander Karim som skrattar.

Skillnaden mellan att jobba independent och i mer traditionell produktion är att ”allt är uppkastat i luften”, berättar Alexander Karim.
– Man kämpar inte emot klockan på samma sätt. Om man vill testa nånting annat än det man planerat, så finns en flexibilitet hos teamet att ställa om. Skådespelarna får också större frihet att utveckla sina karaktärer, vara medbestämmande.
Är det här sättet att jobba framtiden tror ni? Ni visar ju att det är möjligt att vara mindre trogen klockan, trots begränsade resurser?
– När man tar kontroll över produktionsmedlen så skapar man spelplanen för vad som är möjligt, slår Baker Karim fast och får medhåll av sina skådespelare. Vi vet att en förflyttning av location, till exempel, kanske kostar oss pengar, men det blir en bättre film. Vi bestämmer vilka kostnader som är giltiga. Precis som när man startade United Artists, så har vi startat vårt bolag för vår skull. Vi har skaffat fram resurser och vill också erbjuda dem till unga under utbildning och till andra kreatörer med idéer som annars inte blir förverkligade. Nånstans måste man sätta stopp för ”new public management”.

Text: Aleksa Lundberg

Foto: Wasim Harwill. På bild överst: Baker Karim och Anna Hermansson.

Nr 7-20

Inspelningen av Glaciär påbörjades i november.