Krönika:
VI VAR MITT I GENOMDRAG av Yvonne på Östgötateatern när beskedet om de hårdare restriktionerna kom. Det började viskas i kulisserna, plötsligt visste alla förutom de som för tillfället stod på scen, att produktionen i praktiken redan var nedlagd. Med en tilltagande känsla av overklighet stod jag och tittade på vad som aldrig mer skulle möta publik.En föreställnings spöke; dödförklarad men ändå där, så levande.
Efteråt stod vi, utspridda på scenen och såg på varandra i tystnad. Regissör Nora sa något fint och allt kändes absurt och tomt. Vi hade haft det på känn. Smittan gick åt fel håll. Framtiden bredde allvarstyngd ut sig. Inte bara framför oss i rummet utan alla i landet.
För egen del skulle jag direkt till tåget. Det här blev hej då. Jag borde känt sorg och oro. Ändå var det värme, beundran och tacksamhet som överväldigade mig när jag stod där och såg på mina skådespelarkollegor. För trots situationens mörker så visste jag: Vi kommer ur det här! Och säkert kan man inkludera er andra yrkesgrupper i det jag nu vill säga men jag måste skriva det jag vet. Och jag vet något om skådespelare! En skådespelare kan kämpa i ett årtionde och mer, utan lön bara för chansen att en dag få ägna sig åt yrket. När en skådespelare väl får ett jobb, då skålas det i champagne. Jobbet består oftast av att vakna i ottan, lasta en bil, köra miltals på mörka vägar, bygga scen och sen; spela teater. Den allra bästa teatern spelas oftast under dessa omöjliga förutsättningar. Allt detta för usel lön i anställningar så korta att de knappt finns. Skådespelaren är inte alltid glad. Det är inte kul varje dag och ibland är uppförsbacken brant. Men jag möter aldrig en sådan kärlek till det egna yrket som jag gör hos skådespelare. Ett sådant driv, jävlaranamma och en sådan envishet.
Det är inget mindre än otroligt. Inte minst med tanke på hur mycket energi skådespelaren måste ägna åt att försvara sin existens. Både för egen del i en dysfunktionell, stenhård bransch. Men också teaterns och kulturens existens inför sorgliga ursäkter från politiker, som med en aldrig sinande dekokt av okunskap och opportunism gör sitt bästa för att döda kulturen. Den kultur som i samma stund ger deras egna barn en magisk teaterupplevelse, på närmsta scen eller i skolans gympasal.
DÄRFÖR VET JAG: Varken politiker eller pandemi kan knäcka oss.
Just nu tvingas de flesta av oss pausa men vi kommer tillbaka. På mångas kamrar sjuder redan kreativitet och kunnande, som hittar nya vägar. För vi kan inte låta bli! Det är egentligen mer än vad samhället förtjänar med tanke på omständigheterna men sant likafullt: Vi kommer tillbaka, för vi vet inte hur man ger upp!
Text: Olle Jernberg
Skådespelare & regissör
Nr 7-20