NÄR JAG SUMMERAR ÅRET som gått hittar jag inget bättre begrepp för 2020 än annus horribilis. Vi har inte kunnat samlas kring religiösa högtider, politiska manifestationer eller konstnärliga upplevelser så som vi är vana vid. Vi har utvecklat nya sätt att hälsa på varandra och minskat våra sociala kontakter till det minimala. Den del av arbetsmarknaden som är beroende av möten mellan människor har drabbats hårt, kultur- och evenemangsnäringen har kämpat för sin överlevnad. Extra tufft har det varit för den privata sidan där privatteatrar och biografer lidit stora förluster. Teaterförbundet för scen och film har lagt ett stort arbete på att tillsammans med arbetsgivare och producenter påverka politiken att skapa förutsättningar för att branschens företag ska överleva. Går de omkull kommer återstarten att ta betydligt längre tid än annars. Men de som drabbats hårdast har varit frilansarna – antingen som visstidsanställda eller egenföretagare. Frilansare har ofta stor vana att röra sig mellan arbetsgivare och uppdrag, men när hela branschen stannar av samtidigt blir det ett annat läge.
Pandemin har visat på de ojämlika förhållanden som råder på svensk arbetsmarknad där de med enskild firma trillat mellan stolarna, där arbetsgivare undandrar sig sitt arbetsgivaransvar genom att inte erbjuda anställningar och därmed det skydd som ges av kollektivavtal, där otrygga anställningar leder till sämre löneutveckling och bristande arbetsmiljö. För att påverka och förändra behövs kunskap och organisering. En arbetsmarknad som bygger på frilansande och korta arbetsgemenskaper riskerar att tappa nätverkande och solidaritet, men det är där det behövs som mest. Därför är det glädjande att Teaterförbundet för scen och film fortsätter att växa, i synnerhet växer film & tv-avdelningen.
Sedan arbetsmarknaden försvann i mitten av mars har förbundet styrt om allt arbete för att identifiera hur krisen drabbar våra medlemmar och vilka stöd som behövs. Vi har legat på de ansvariga departementen för att få stöden på plats och för att de ska justeras så att de når våra yrkesgrupper. Vi har påverkat omsättningsstödet, stödet för korttidsarbete, omställningsstödet, arbetslöshetsförsäkringen, krisstipendierna från Konstnärsnämnden, krisstöden från Kulturrådet och Filminstitutet. Vissa av stöden har kommit alldeles för sent och de samspelar inte med varandra som de borde, men med gemensamma krafter har vi varit med och förbättrat dem. Vi har också varit aktiva för att arbetsplatser ska fungera under pandemin – både med riktlinjer för hur vi ska arbeta och för hur vi tar emot publik på ett ansvarsfullt sätt. Jag vill tacka alla medlemmar och förtroendevalda som engagerat sig, som bidragit med kamp och erfarenhet för att under hela krisen lyfta våra frågor och göra oss synliga i debatten.
Vi har tecknat ett nytt kollektivavtal för institutionsteatrar där ljud-, mask- och videodesign äntligen inkluderats som konstnärlig personal. Det har varit ett hårt arbete under många år för att få till en avtalslösning som erkänner dessa gruppers rätt till sina verk. Det hade aldrig gått utan ett enträget arbete av medlemmar och förtroendevalda som motionerat till riksstämman, som deltagit i arbetsgrupper och förhandlingsdelegationer. Facklig kamp och organisering lönar sig!
PANDEMIN ÄR LÅNGT ifrån över och vi kommer att känna av dess konsekvenser lång tid framöver, men den kommer att ta slut. Vi behöver stå ut ett tag till, men vi kommer att återgå till ett öppet samhälle igen där människor kan mötas för att bryta tankemönster och gestalta idéer tillsammans. Det är inte så här vi ska leva. Vi ska leva tillsammans.
SIMON NORRTHON
ORDFÖRANDE
Nr 7-20