Det finns ingen balans för kulturen

I EN POLARISERAD TID där allt verkar vara under omförhandling – samtidigt som vi genomlider en pandemi – funderar jag på begreppet balans. Vad menas med en ”balanserad arbetsmarknad” och vem inkluderas i den?
Att arbetsmarknaden blivit allt mer rörlig är ingen nyhet för oss. Men en ökad rörlighet måste balanseras med socialförsäkringar, kompetensutveckling och trygghetssystem för att tillsvidareanställningar, visstidsanställningar och uppdragstagande tillsammans kan skapa en fungerande helhet. Här behövs ökad trygghet för arbetstagarna för att det ska råda balans.
Det som inte är balanserat välter.

Regeringen har lagt fram en utredning om en förändrad arbetsrätt. Uppdraget var att upprätthålla en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter. Det lyckades den inte med.
Under hot om att den ska genomföras ändå har parterna ansträngt sig för att lösa frågan, men bristen på balans i utgångspunkten ledde till att även det andra försöket misslyckades. Teaterförbundet för scen och film har varit med i förhandlingarna hela vägen men varit tydliga med att vi inte kommer att acceptera de försämringar av anställningsskyddet till arbetsgivarsidans fördel som låg på bordet. Vi förhandlar genom PTK och reserverade oss mot slutbudet eftersom det för våra medlemsgrupper i stort sett saknades fördelar och huvudsakligen bjöd på försämringar, men också för att det för arbetsmarknaden i stort landade i ett obalanserat förslag.

BAKSIDAN AV ÖKAD RÖRLIGHET är ökad otrygghet, och med den breder tystnadskulturen ut sig. Tysta och rädda arbetsplatser är högriskområden för alla former av trakasserier och orättvisor, för arbetsmiljöskador och förslösad kompetens. Vi vet vad tystnadskulturen innebär för våra medlemmar, våra arbetsplatser och för den konst vi producerar.
Att säga ja till ett huvudavtal för hela arbetsmarknaden som öppnar upp för godtyckliga uppsägningar är otänkbart för oss. Vår arbetsmarknad må ha många problem, men ett försämrat anställningsskydd är inte lösningen.

Coronapandemin har skapat den allvarligaste krisen någonsin för våra verksamheter, i synnerhet på scensidan som hållit andan sen i mars. Smittspridningen ökar och vi måste fortsatt ta ett gemensamt ansvar för att minska risken för smitta, men det finns ingen anledning att just teatrar, arenor och biografer – som har bäst förutsättningar och erfarenhet av att hantera publik – ensidigt ska beläggas med näringsförbud för att andra ska kunna hålla öppet. Vi har tillsammans med en samlad kultursektor kämpat hårt för att arrangörer ska få ta ansvar för att undvika trängsel.

Nu öppnas för möjligheten att ta in upp till 300 personer, vilket är ett viktigt första steg. Situationen är dock fortsatt akut för biografer och den privata scensidan som behöver större publikunderlag för att gå runt. Det krävs fortsatt förlängda och utökade stöd för att vi ska kunna påbörja en utandning. Det råder fortfarande inte balans mellan kulturens behov för att säkra överlevnad och de politiska initiativen.

Den 12:e oktober hade vi vårt Förbundsmöte där ombud från alla lokal- och yrkesavdelningar beslutade om ekonomi och stadgeändringar. Vi hade ett helt digitalt möte och min upplevelse är att det gick riktigt bra, förutom att vi inte fick ses. Demokratin lever trots pandemin! Förbundsmötet tog ett historiskt beslut att byta till ett namn som skapar balans mellan scen och film!

Varje medlemskap stärker vår position i maktbalansen. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla förtroendevalda som bidrar med sin tid och sin kompetens för att skapa riktig balans i arbetslivet.

SIMON NORRTHON
ORDFÖRANDE

Nr 6-20