Coronaviruset ledde till att Högskolan för scen och musik i Göteborg ställde in slutproduktionen för Frida Linnell och hennes nio kursare på musikalutbildningen.
– Jag hade väl aldrig kunnat föreställa mig att de tre bästa åren av mitt liv skulle sluta på det här sättet, säger Frida, som skulle spela en av huvudrollerna i musikalen Tänk om.
INSPIRERADE AV Musikalhögskolan i Oslo beslutade sig teamet för att låta studenterna få med sig ett slags filmat dokument som går att spara, ett personligt visitkort, som scenografen Caroline Romare valt att kalla det filmade materialet.
– De flesta av studenterna fick arbeta vidare med sina rollfigurer i musikalen. Men eftersom de inte var vana vid film, så gällde det att ta makten över formatet och kunna få studenterna att se sig själva utifrån det, konstaterar Caroline Romare.
Skolan stängdes. Kostymförråd och provrum låstes, bara ett fåtal repetitionssalar hölls öppna med strikta restriktioner och separerade toaletter. Musikalartisterna var de enda som fick dispens för att vistas fem personer i ett rum. Fram till dess hade repetitionerna med regissören AnnaKarin Hirdwall skett via Zoom.
– Det var jättesvårt. Jag bor i ett studentrum på 20 kvm, men det fanns ju inga val. När vi väl kom in i skolan kändes det bättre. Min lösning blev att blicka framåt, att inte fastna i sorgen. Anna Karin var en enorm trygghet i det fortsatta arbetet, hon har ett driv som är beundransvärt, säger Frida.
Studenterna fick tre repetitionstillfällen var om två, tre timmar vardera med regissör, sångpedagog och pianist. Frida valde att gå vidare och filma två olika sångsekvenser.
HON OCH LUKAS FEURST fick dispens för att göra en duett med tre meters avstånd. De var de enda studenterna som också fick genomföra ett sceniskt möte gestaltat på var sin parkbänk inomhus. Fridas solistscen repeterades i en säng, all rekvisita i rummet, liksom pianot, spritades, och täcket på sängen hamnade i karantän under 24 timmar, innan nya studenter skulle vara på plats.
– Jag hittade tillbaka och repetitionerna blev lustfyllda igen. Jag tycker absolut att vi lyckades genomföra en slags scenisk gestaltning via filmmediet, det blev mer än bara sång. Jag fick en motspelare och det var sjukt spännande att få arbeta i ett annat format. Film innebär ett annat arbetssätt, det vill jag fortsätta utforska.
I dialog via Zoom med maskansvariga Jessica Simonsson, scenografen Caroline Romare och kostymansvarig på skolan fick hon stöd och handledning till att forma sin rollkaraktär.
Hon shoppade kläder själv, fick sminkscheman utformade, kunde diskutera kajalstreck, bildutsnitt och val av kläder i de scener hon skulle filma.
Istället för åtta genomförda föreställningar av musikalen Tänk om, fick hon en filmad showreel ifrån arbetet med sin karaktär.
Ett minne från en alldeles särskild tid.
– Som elev har jag genomgått en sorgeprocess. Samtidigt har det varit lärorikt att göra den här resan från besvikelse, stor förväntan och sorg, till att vara redo att jobba vidare. Teamet har verkligen varit lösningsorienterat och kreativt, jag är tacksam för att ha fått vara en del av arbetet. Det hade varit långt mer sorgligt annars, säger Frida.
Text: Magdalena Boman
Foto högst upp: Mediateknik/Göteborgs universitet
Nr 4-20