Hur är det att göra en film om sin familj, och dessutom spela sig själv? Det gör skådespelaren och förbundsstyelseledamoten Therese Hörnqvist i filmen Spring Uje spring.
Var går gränsen mellan privat och personligt?
”HEJ, VI HAR GJORT EN FILM, och vilka är vi då? Henrik Schyffert heter han som regisserat. Uje Brandelius har skrivit manuset och låtarna, Uje och hans familj spelar sig själva.”
Så börjar spelfilmen Spring Uje spring, där ledmotivet i musiken kommer från Uje Brandelius soloalbum från 2015. Filmen bygger även på en scenföreställning med samma namn.
– Vi använder oss inte av någon slöja i den här berättelsen, utan vi har en öppen attityd till vår publik, berättar Ujes sambo Therese Hörnqvist, vd på Stockholms improvisationsteater och ledamot i styrelsen för Teaterförbundet för scen och film.
Spring Uje spring utspelar sig några sommarveckor i Stockholmsförorten Bredäng. Det en varm och vardagsnära komedi, om att hantera livets mer oväntade vändningar. En självbiografisk berättelse om Uje Brandelius, känd som frontfigur i popbandet Doktor Kosmos, som mitt i livet drabbas av Parkinsons sjukdom. En kris som är så stor att han inte ens vågar erkänna för sig själv hur illa det är. Så han bestämmer sig för att dölja den. Gömma den för alla runt omkring honom och kanske framför allt för sig själv. Ser han den inte så finns den kanske inte. Lögnen tvingar honom att rannsaka sig själv och sitt liv radikalt. Han tvingas ta chanser och göra saker han aldrig skulle gjort om inte sjukdomen hade forcerat honom ur gamla hjulspår.
– Uje var hela tiden inne på att vi skulle spela oss själva, men han talade inte om det med mig. Så jag funderade till en början mycket på vem som skulle spela mig. Det kändes lite märkligt, det är ju en fantasitanke. Vem ska spela mig, i filmen om mitt liv?
Therese är skådespelare i botten, men har även arbetat som producent och marknadsförare. Numera ingår hon också i ensemblen för Stockholms improvisationsteater. När Uje sedan sa att familjen skulle spela sig själva, så kändes det självklart.
– Det är klart att det fanns en viss nervositet och oro, eftersom jag aldrig tidigare arbetat med film. Men jag räds inte för att dela med mig av saker på scen. På Improvisationsteatern arbetar vi mycket med att våga vara personliga. Ska man hitta på en historia och få ett bra djup i den, då måste man gå till något som faktiskt betyder något för en själv.
Men att spela sig själv är ju ändå rätt speciellt. Fanns det ögonblick som du tvekade över skulle vara med i berättelsen?
– Ja, vi hade några sådana. Men vi hade ju ett manus som Uje skrivit, och till vilket jag fungerat som bollplank. Även om jag är mig själv, så spelar jag en roll här. Det finns ögonblick, stunder där jag som Therese inte skulle ha reagerat som jag gör i filmen. Då fick Henrik, regissören, försöka förklara hur rollkaraktären skulle reagera, för att inte reagera som Therese. I vissa ögonblick behövdes det mer roll, det var stunder där glappet var större mellan jaget och karaktären.
Kan du exemplifiera?
– Jag är jättedålig på att gräla, och vi har en sådan scen i filmen där jag och Uje grälar. Henrik fick ligga på mig rätt mycket för att jag skulle få upp intensiteten och jag lyckades dåligt med scenen. Det skojade vi mycket om: ”Ni är dåliga på att gräla, men det är en trygghet i ert fortsatta liv.” Jag fick jobba mycket på att hitta en annan reaktion som var mycket argare och mer frustrerad.
Det var ändå rätt lätt att spela mot Uje, menar Therese. Formen i filmen är tydlig. Musiken driver på handlingen, och Ujes sångtexter fyller en viktig funktion i berättandet.
– Det är lite konstigt. Uje skrev sångerna innan han fick sitt sjukdomsbesked, de blev en förstory på vad som skulle komma att hända. Sångerna ramar in början och slutet av berättelsen så fint.
Var upplever du att gränsen går mellan privat och personligt? När blir något för privat?
– Det är en fin gräns. Men man kan säkert pendla mellan det privata och personliga, gå in och ut i de olika uttrycken. När något blir privat så saknas en konstnärlig förhöjning. Vi diskuterade frågan mycket på Stockholms improvisationsteater när vi gjorde en föreställning om döden, då vi kom nära vår egen rädsla och sorg. Det är ju den värsta tänkbara skräcken att förlora ett barn eller att ens partner dör. Samtidigt handlar det om att leva ut den privata skräcken och göra den personlig för att kunna dela med sig till publiken. Musik är en förhöjning i sig. På scen har vi använt oss mycket av musik när vi märkt att publiken ryggar lite, då vi upplever att vi är för nära någons egen verklighet. Då skapar vi en rörelse, avbryter monologen eller använder oss av en upprepning. Med sceniska uttryck sker den här förhöjningen.
Och Spring Uje spring är till stor del en musikfilm.
– Henrik har varit ansvarig för klippningsprocessen, men Uje har varit delaktig i arbetet. Han är ju den som kan mest om den musikaliska rytmen, så att det inte blir för hårt eller för lite. Han har hjälpt till att hitta rätt rytm i bildspråket i relation till musikspråket.
Var du någon gång tveksam till att göra en film?
– Nej. För oss var det en möjlighet att göra ett kul familjeprojekt ihop, något som är jätteunikt. En sådan chans vill jag inte missa. Min roll i manusarbetet har växlat i storlek i filmen. Det handlar ju om att berätta den här historien så bra som möjligt. Precis som i improvisationsprocesserna innebär det att ha fokus på att supporta sina medarbetare.
FILM ÄR EN OMVÄND PROCESS, jämfört med att stå på scen. Där har du en publik att spegla dig mot, menar Therese. Du får direkt respons. Film är mer tillbakahållet, och det gäller att våga tro på sin egen förmåga, i hela den tekniskt komplexa och lite abstrakta processen, menar Therese. Det var nog bland de svåraste i projektet.
– Det är lite som privat och personligt. Det fanns saker som jag på manusstadiet inte visste om jag ville säga eller göra. Varför ska jag göra så här, eftersom det kan vara svårt att skilja på privat och personligt. Men då får man pröva och ställa frågor, ta ett varv till. Aha, det behövs för den här bågen i berättelsen.
Är den processen mer komplicerad för att du spelar dig själv?
– Nej, arbetet är detsamma som om du spelar vilken roll som helst. Det är mer mottagandet av publiken som kanske blir mer komplicerat. Att vi spelar oss själva. Men så är det ju alltid: folk blandar ihop fiktion och verklighet. Men vi har ju ändå valt att styra förutsättningarna för filmen själva. Eftersom vi spelar oss själva. Det hade inte fungerat lika bra om någon annan skrivit manus. Det hade nog blivit mycket mer besvärligt. Det finns ju ingen som kan berätta den här historien bättre än Uje, jag, och våra barn Bixi och Vega, säger Therese.
Sedan visste de inte riktigt hur filmen skulle mottas. Men redan på Göteborgs filmfestival, före biopremiären, plockade Spring Uje spring in två priser – publikens och kritikernas pris.
– Vi är alla så glada över det. Jag har nog varit övertygad om att filmen skulle bli berörande, men kommer den att vara kul? Jag har ju hört alla skämt så länge. Men när vi satt där på festivalen i Göteborg fick vi återuppleva hur humorn nådde fram. Det var massiva skrattsalvor blandat med kompakt tystnad i salongen. Det var så skönt att få se filmen genom andras känslor.
Att hon dessutom hade Improvisationsteaterns föreställning om döden i ryggen, när de gjorde filmen var erfarenhetsmässigt mycket bra, menar Therese.
– Det gjorde att jag inte behövde känna tvivel över att jag blottade mig. Det gäller bara att vara öppen och ärlig i det man gör. Det är ju vad ett konstnärskap handlar om, att vara i sin egen berättelse, hitta sina egna uttryck och sin egen röst, oavsett vad det är för form.
Text: Magdalena Boman
Bild ovan: Ur filmen Spring Uje Spring. Foto: Johan Paulin
Nr 2-20
• Uje Brandelius (f. 1971) är känd som frontfigur i popbandet Doktor Kosmos.
• 2015 släppte Uje sin första soloskiva Spring, Uje, spring 2015.
• Den självbiografiska scenföreställningen med titeln Spring Uje spring hade urpremiär i november 2016 på Stockholms improvisationsteater och sattes sedan upp på Södra teatern, Dramaten och på scener runt om i Sverige.
• I maj 2017 hade en radioversion av pjäsen premiär på Sveriges Radio Drama och i oktober 2018 kom pjäsen på silverplats i den prestigefulla tävlingen Prix Europa.
• Therese Hörnqvist är vd för Stockholms improvisationsteater och tillhör teaterns fasta ensemble. Dessutom är hon styrelseledamot i Teaterförbundet för scen och film
I filmen Spring Uje spring medverkar barnen Bixi, 14 år och Vega, 4 år.