Hur kan kön gestaltas på våra operascener? Och vilka metoder bryter upp föråldrade strukturer?
Det är frågor som operasångaren Tove Dahlberg ställer i sitt doktorandprojekt.
TOVE DAHLBERG HAR ARBETAT som operasångare i bland annat Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien och USA. Numera är hon verksam främst i Sverige. 2015 satte hon igång ett forskningsprojekt i syfte att undersöka hur sångare kan arbeta med genusperspektiv och ifrågasättande av normer i olika roller.
– Jag vill visa hur det går till att praktiskt skapa och omforma genus på scenen. Genom att pröva mig fram och vidga handlingsutrymmet i både sång, scenframställning och musik går det att se hur normerna kan utmanas med intressanta resultat, säger Tove Dahlberg.
Bakgrunden till forskningen är att hon känt hur en frustration växt fram efter många år som frilansande operasångare. Både över hur kvinnor och män framställs inom opera och hur lite fokus som läggs på genus i gestaltningen. Men även över att korta repetitionsperioder på många operahus inte ger plats för att diskutera de här frågorna på djupet. Hon tror att de erfarenheter hon bär med sig kan komma andra till nytta och utveckla opera- konsten.
– Även i en bransch som operans finns det möjlighet till förändring, trots att den bygger på starka traditioner. Det jag upplever idag är att sångarnas kapaciteter ofta inte används fullt ut. Därför är det viktigt att vi själva tar mer konstnärlig delaktighet i de verk som skapas, och samtidigt får möjlighet att göra det, säger Tove Dahlberg. Hon menar samtidigt att pressade tidsscheman, arbetsmetoder och föråldrade synsätt medför risker att operan i längden hamnar ur fas med samtiden och bygger på klichéer.
– Enligt min erfarenhet är det ofta förväntningar och föreställningar som avgör hur sångarens röst ska hanteras i operavärlden. Pedagoger och sångare använder så kallade röstfack för att hitta roller som passar en viss sorts röst. Men med tiden har det utvecklats normer för hur sångare i ett specifikt röstfack förväntas sjunga och agera. De normerna riskerar att begränsa gestaltningen, säger Tove Dahlberg.
EN INTRESSANT IAKTTAGELSE som hon uppmärksammar är att det i operahistorien funnits olika synsätt på sångares möjligheter att prova olika röstlägen. På 1700-talet kunde en stämma helt enkelt ändras om originaltonarten inte passade sångaren. Men det händer inte ofta på operainstitutionerna idag. Möjligtvis kan de största operastjärnorna föreslå ett tonartsbyte.
TOVE DAHLBERG MENAR därför att det behövs ett friare tänkande kring själva framställningen av olika roller. En sångare ska inte behöva gå emot sina egna värderingar bara för att verket hittills har tolkats på ett visst sätt.
Alla skildringar av kvinnor och män som vi för vidare på scenen sätter spår hos publiken, och om något känns fel i en roll kan vi inte bara hänvisa till att det är så verket ser ut.
Hennes forskning startade med en doktorandtjänst i musikalisk gestaltning på Musikhögskolan vid Luleå tekniska universitet. För att få med ett scenkonstärligt perspektiv flyttades projektet förra året över till Stockholms konstnärliga högskola. Konstnärlig forskning är ett ganska nytt fält där frågorna kombineras med konstnärligt arbete. Tove Dahlberg utgår från sitt eget konstnärskap i sin forskning. I sina undersökningar samarbetar hon också med andra konstnärer, bland andra regissören Kristina Hagström-Ståhl, tonsättaren Maria Löfberg och utbildaren och regissören Liv Elf Karlén.
VID PROJEKTETS FÖRSTA delseminarium i december visades den filmade forskningsföreställningen Mönster och möjligheter: genus och gestaltning i 1700-talsopera för en inbjuden publik. En extern opponent gav då också återkoppling på det material som sammanställts.
– I den filmade föreställningen undersöker jag fem roller ur Mozarts Figaros bröllop från 1786. Både roller som är skrivna för kvinnliga röster och för manliga. Med olika tekniker visar jag vilka möjligheter som finns för att gestalta de olika rollerna på andra sätt än vi är vana vid, säger Tove Dahlberg.
I UNDERSÖKNINGEN GÅR det att se hur gestaltningsvillkoren skiljer sig åt för de olika rollerna ur flera perspektiv.
– Det verkar som att maskuliniteterna i just det här materialet definieras genom att jag inte tar lika mycket ansvar, varken vokalt eller sceniskt, som jag brukar när jag spelar kvinnor. Mansrollerna använder ofta ett högstatusbeteende i de scener vi utforskat. I samhället tolkas det gärna som ett uttryck för maskulinitet.
– Femininiteterna tycks komma till uttryck genom att vara mer ansvarstagande mot musiken och publiken. Som kvinna är jag präglad av att andra betraktar och bedömer mig. Det återspeglas i gestaltningen. Både i sättet att använda rösten, i rörelsemönstret och hur jag förhåller mig till saker omkring mig, säger Tove Dahlberg. I föreställningen prövas olika tekniker för att omforma rollerna och ge dem uttryck som bryter mot de traditionella könsmönstren. Då framkommer det tydligt att andra sorters vokal och scenisk gestaltning än de vi är vana vid ger nya dimensioner till alla de fem rollerna, oavsett ursprunglig uppdelning i kön, status och ålder.
NÄSTA STEG I FORSKNINGEN är bland annat att titta på samspelet mellan olika sångare. Vad händer när normer bryts upp och nya uttryck får utrymme på scenen? En del är också att undersöka hur det går att arbeta med gestaltning av intimitet både ur ett normkreativt perspektiv och med fokus på sångarnas säkerhet. Dessutom handlar avhandlingen om hur det går att arbeta med olika former av genusgestaltning i nyskriven musik och om icke-binär gestaltning.
Ett nytt delseminarium med extern opponent kommer att äga rum den 5 juni på Stockholms konstnärliga högskola, då halva projektet beräknas vara klart. Den slutliga avhandlingen kommer att bestå av både konstnärliga framföranden och en längre reflekterande text. Slutår för hela forskningsprojektet med titeln Släpp sångarna loss! är satt till 2022.
– Mitt mål är att forskningen ska väcka intresse bland alla som jobbar med opera. Förhoppningsvis kan den ge inspiration till att arbeta med gestaltning på nya sätt och bidra med arbetsmodeller och verktyg för att komma vidare. Jag hoppas också att forskningen leder till en vidare diskussion om genusgestaltning. Både i opera och i andra scensammanhang, så att fler kan beröras och identifiera sig. I slutändan även i stort så att samhället blir mer mångfasetterat och inkluderande, säger Tove Dahlberg
Text: Peter Rehnfeldt
Bild ovan: Tove Dahlberg som Figaro i forskningsföreställningen Mönster och möligheter: genus och gestaltning i 1700-talsopera.
Foto: Hanna Andersson.
Nr 1/20