Försoning ett laddat ämne på teatrarna

Hur ser det ut – två år efter metoo – med försoning, det goda samtalet och vägen framåt? Det diskuterades under ett seminarium ordnat av Teaterförbundet och Svensk scenkonst under Folk och kultur.

 

NÄR METOO-RÖRELSEN BRISERADE i november 2017 agerade Teaterförbundet och Svensk scenkonst snabbt och tillsatte en kommission för att kartlägga och analysera problemen med sexuella trakasserier. Tre månader senare konstaterade den färdiga rapporten att det finns en stark tystnadskultur i branschen, inte bara från de drabbade utan även från vittnen och ledningshåll. Ett av förslagen i rapporten hade fokus på reparativ rättvisa och behovet av det goda samtalet för försoning och förändring.

Seminariets moderator Carin Khakee, sekreterare i den partsgemensamma kommissionen mot sexuella trakasserier inom scenkonsten ledde samtalet med de inbjudna gästerna: Pontus Plaenge, skådespelare och regissör, Susanna Dahlberg, vd för Regionteater Väst och Jan Olof Fors, präst i Kungsholmens församling.
Hur ser det ut på teatrarna idag, vad är lätt, vad är svårt?
– Det finns en högre medvetenhet på arbetsplatserna. Men själva samtalet är svårt och laddat. Många blir arga, och det är viktigt att det får vara så. Det i sin tur skapar en ny tystnad i samtalet, som är berättigad. Men det finns också en risk för att vi slätar över. När jag berättade att jag skulle delta här så fick jag en del negativa reaktioner. Det som skett är oförlåtligt och straff ska utmätas, säger Pontus Plaenge.

Han hänvisade till en essä om förlåtelse, skriven av Sara Stridsberg, baserad på filosofen Jacques Derridas definition av begreppet, som konstaterar att förlåtelse ofta förväxlas med ursäkten.
– Förlåtelse är en djupare handling och kan bara komma ifråga när det gäller det oförlåtliga. Den sker mellan individer och är ingenting som vi i branschen ska ägna oss åt, sa Pontus Plaenge.

REPARATIV RÄTTVISA, konstaterade prästen Jan Olof Fors, kan ske både mellan individer och grupper. Exempel på det är Sanningskommissionen i Sydafrika eller som socialtjänsten och polisen arbetar med begreppet. Det innebär att det finns en gemensam bild. Försoning handlar om att upprätta en relation igen, och en väg framåt.
– Det som har blivit skadat ska helas, den som drabbas ska bli lyssnad till, det handlar inte om straff utan om att komma till insikt, sa Jan Olof Fors. Men då krävs kunskap om samtalet och hur går det till, undrade Carin Khakee och skickade frågan till Susanna Dahlberg.
– Jag har exempelvis fått borra ner mig i ordet anmälan, då det ger en bild av polisförhör. Men byter man ut det ordet går det lättare. Vi som ledare måste ständigt ställa frågor, om och om igen, vi får aldrig sluta. Men det behövs ännu mer kunskap, replikerade Susanna Dahlberg. Vissa talar om en backlash, och att traumatiska händelser blir en bromskloss?
– Kunskap och kompetensutveckling är A och O. Vår bransch är så rörlig, så måste vi ordna fler branschöverskridande och konkreta arbeten. Det finns fortfarande stor rädsla och oro i teaterhusen: ”Du får inte ta i mig.” ”Vad får jag säga, och inte säga.” En rädsla för att drabbas av dolda repressalier. Många känner sig otrygga. Ett sätt att motverka detta är att arbeta med intimitetscoacher. Hos dem finns viktiga redskap för att förstå hur vi kan ta i varandra, sa Pontus Plaenge.
Vad innebär ett förändringsarbete inom konst och kultur, handlar det om konstnärlig frihet?
– Nej, det handlar om konstnärlig kvalitet. Det är det finaste vi har i branschen, sa Susanna Dahlberg.
– Snarare är det så att den konstnärliga friheten har inskränkts just på grund av gamla strukturer. Den här processen vi befinner oss i nu tror jag befriar konsten, sa Pontus Plaenge. Men hur förlöser man skammen som hamnar hos en förövare, som inte har intension att kränka någon, undrade Fransesca Quartey, vd för Västerbottensteatern.
– Det viktiga är samtalet. Det är som psykologen Johan Cullberg säger, att vi genomgår olika faser: chock, bearbetning, reaktiva och nyordningsfaser. När vi gått igenom dessa så läker såret, men ärret finns kvar. Det måste man leva med, sa Jan Olof Fors.

Text: Magdalena Boman

Nr 7-19