Samtida dockteater för vuxna stod i fokus på den Internationella figurteaterfestivalen i Frölunda kulturhus, Göteborg.
Mångkonstnären Yngvild Aspeli var på plats med föreställningen Chambre noire om Valerie Solanas sista hallucinatoriska dagar i livet.
36-ÅRIGA YNGVILD ASPELI är bänkad i sin loge i Västra Frölundas kulturhus några timmar innan föreställningen Chambre noire ska spelas. Det är andra gången hon besöker festivalen. Hon har vanligtvis sin bas i Frankrike. Yngvild är utbildad på både École Jacques Lecoq och på den ansedda marionettutbildningen i staden Charleville-Mézières, på gränsen till Belgien. Där studerade hon i tre år.
Charleville är också säte för världens äldsta teaterförening – Unima (Union Internationale de la Marionette). Vartannat år förvandlas staden till en jättelik scen för all slags dockteater, där alla låter sig engageras: bagare bakar bröd som liknar dockor och parfymbutiker bygger dockor av smink.
– I Norden förknippas ofta dockteater med barnteater. Men det känns som om figurteatern håller på att utvecklas också här, som om själva kulturuttrycket får större utrymme och tyngd, det är roligt, säger Yngvild.
Själv jobbar hon främst med vuxenteater och föreställningen Chambre noire, som är baserad på Sara Stridsbergs bok Drömfakulteten, är ett exempel på det.
– Jag utgår alltid från böcker i mina uppsättningar. Böcker ger mig en tydlig ram samtidigt som de skapar en frihet för mig som scenkonstnär. Sara Stridsberg är en fantastisk berättare. Hennes språk är visuellt, det rymmer karaktärer, stämningar, lukter, ljud och ljus. Drömfakulteten är en mycket rik berättelse som lätt går att översätta till mitt språk, det sceniska.
Det karaktäristiska med Yngvild är att hon jobbar med dockor i mänsklig storlek. Hon undersöker förhållandet mellan skådespelare och figurer och hur de samspelar.
– Jag vill se vad uppstår i rummet mellan de två nivåerna. Ska det utforskas på riktigt, så är det naturligt att använda sig av dockor i mänsklig storlek. Med dockor skapas en distans som gör att vi kan se oss själva på lite avstånd. Samtidigt kommer vi närmare kärnfrågorna. När vi flyttar centrum utanför oss själva kan skådespelaren använda sig av styrkan i bägge uttrycken. Det blir en triangulering mellan oss och publiken. Särskilt fint blir det när vi jobbar med det verkliga förhållandet mellan docka och människa.
Yngvild jobbar med att lösa upp gränsen mellan det som är skådespelarens kropp och det som är figur. Så att det inte riktigt är klart vem som styr vem. I Chambre noire blir det särskilt tydligt.
– Sara Stridsbergs tematik har resonans i mig. Jag stannar ofta till vid teman som objektifiering av kvinnokroppen, missbruk av makt på alla nivåer, fysiskt, psykiskt och politiskt. Jag hade inte hört talas om Valerie Solanas innan. Men boken ringar in det som är sant i förhållande till Valeries historia, sådant som inte har berättats, eller har reducerats till ingenting. Det kändes riktigt och viktigt att berätta detta på scen.
FÖRESTÄLLNINGEN ÄR I det närmaste ett allkonstverk, där musiken har fått en lika stor roll som skådespeleriet.
– Musiken har alltid haft en central plats i mina berättelser. I Chambre noire får den ännu större plats då jag har en duo på scen, föreställningen är mer en blandning mellan konsert och teater.
Yngvild ser sig som en mångkonstnär och söker olika uttryck. Föreställningen Chambre noire har hon inte bara regisserat, hon finns också med på scen och har byggt dockorna tillsammans med två andra dockmakare.
– Jag vill inte hamna i någon box, utan tycker om att experimentera. Det visuella är en viktig utgångspunkt för mig.
I jämförelse med tidigare generationer som genomgått utbildningen i Charleville, hur vill du beskriva dig?
– Min generation på skolan gick bort från figurer och dockor. Det blev mycket annat. Det är ju också det fina med dockteater. Det är större än dockor, det är allt som figurerar på scen. Vi jobbar med objektteater, skuggteater, med videoinstallation. Allt det som är mitt emellan. Det är ju inte bara en teknisk form utan ett mått att se världen på. Figurföring handlar om att manipulera blicken. Styra blicken mot andra perspektiv. Men faktum är att jag gått tillbaka till dockorna. Idag är jag väldigt upptagen av det tekniska, själva hantverket i att vara dockförare. Och att använda det som ett dramaturgiskt grepp. Jag är tillbaka till basen.
BAKOM DEN INTERNATIONELLA figurfestivalen i Västra Frölunda står kulturproducenten och maskmakaren Torbjörn Alström, som är ordförande i svenska Unima. När han tog över uppdraget för fem år sedan bestämde han sig för att festivalen skulle bli internationell och att samtida dockteatergrupper som spelar för vuxna skulle få större plats än tidigare. Men hälften av föreställningarna vänder sig fortfarande till familjer och barn.
– Det är intressant att se hur konstformen utvecklas på kontinenten. Framför allt länder som Frankrike, England och Kanada söker nya vägar för dockteatern, säger Torbjörn Alström.
Nyligen besökte han Nordens största dockteaterfestival i danska Silkesborg, som är stor i jämförelse med den i Västra Frölunda.
– Där går folk man ur huse för att se föreställningar. Det är underbart att se. Men deras festival har pågått i 25 år. Jag har bara hunnit med fyra här i Frölunda. 2017 beslutade jag mig för att göra om vår festival till en biennal, för att hinna med bättre. Med årliga festivaler blir det svårt att få tiden att räcka till att resa runt och se föreställningar, boka upp grupper och hinna med ansökningstider.
I ÅR SAMARBETADE figurfestivalen med Göteborg Mime fest för första gången. De har koordinerat och samverkat sina program för att undvika krockar.
– Vi lockar ungefär samma publik till våra festivaler. Likheterna mellan mim och samtida dockteater är fler än skillnaderna. Men rent krasst är det fortfarande förvånansvärt få teatermänniskor som kommer till festivalen. Men det hoppas vi ska vända.
Tidigare ingick även animerad film i festivalens program, men inte i år. Torbjörn genomförde bland annat ett samarbete med en ensemble ur Göteborgs symfoniorkester som valde ut olika musikaliska stycken åt studenter på tre utbildningar som de sedan gjorde filmer utifrån. Därefter reste orkestern runt i regionen och spelade live när filmerna visades. Men projektet blev för tidskrävande.
– Vår budget är generöst finansierad av Västra Götaland. Men i dagsläget har vi ingen möjlighet att växa, det finns varken tid eller pengar för det. Inom Unima har vi nu beslutat att nästa festival i Frölunda ska bli Unimas officiella i Sverige. Det ger oss möjligheter att söka medel från fler håll.
Den världsomfattande teaterföreningen Unima (i vilken 100 länder ingår) firar för övrigt 90-årsjubileum 2019, och är världens äldsta, menar Torbjörn Alström. Lagom till världskongressen på Bali i april är det tänkt att en festivalgrupp ska bildas så att festivalen i Västra Frölunda kan sätta mer fokus på den samtida dockteaterkonsten.
– Festivalen har haft temat människovärde i år. Det speglades både i föreställningar och i en utställning av regissören, scenografen och kostymören Alice Laloy, vars fotografier vi visar fram till den 12 januari. Hon har vänt på Pinocchio-myten, och har gjort barn till marionetter.
– Alice Laloy arbetar ofta med dansare, men hon har även samarbetat med mongoliska barn som har en tradition av att vara extremt viga. Det gör kropparna ännu mer förvridna. Det är otroligt drabbande bilder. Aktuella, inte minst med tanke på att barnkonventionen ska börja gälla från årsskiftet.
Torbjörn Alström är på det hela nöjd med årets festival. Alla föreställningar blev välbesökta och festivalen visade på en stor bredd – allt från Yngvild Aspelis noggranna och unika formspråk i Chambre noire – till den svarta och humoristiska historien Meet Fred av den engelska gruppen Hijinx. Den handlar om dockan som tvingas ta konstiga jobb för att inte förlora sin arbetslöshetsförsäkring.
Nästa år sätter Yngvild Aspeli upp en föreställning baserad på Herman Melvilles bok Moby Dick. Då har hon en tio meter lång val och hela tio personer på scen – sex dockspelare, en skådespelare och tre musiker. Premiären är planerad till tidig höst 2020 i Frankrike.
– Det är första gången jag gör en så stor uppsättning. Vanligtvis är vi två, tre på scen. Men ska du göra Moby Dick må du kasta dig ut på djupt vatten. Med risk för att gå under!
Text: MAGDALENA BOMAN
Foto högst upp: STAS LEVIN
Nr 7-19
Namn: Yngvild Aspeli.
Yrke: Skådespelare och dockmakare.
Utbildning: École Jacques Lecoq och vid École nationale supérieure des arts de la marionette – Esnam.
Verksam: Frankrike och Norge.
Tidigare föreställningar: Signaler (2011), Opera Opaque (2013) Aske (2014), Chambre noire (2017). Moby Dick (2020) har premiär i Frankrike men kommer att turnera bland annat till Norge. Moby Dick beskrivs som visuell resa med 20 dockor, en bläckfisk och en val i naturlig storlek samt videoprojektioner.
Internationella figurfestivalen
Var: I Frölunda kulturhus, Göteborg.
Arrangör: Bakom festivalen står Torbjörn Alström, maskmakare och kulturproducent vid Frölunda kulturhus, ansvarig för Figur – nationellt figurteatercentrum, tillika ordförande i svenska Unima.
Axplock av årets föreställningar: Meet Fred av Hijinx Co/Blind summit (England) Chambre noire av Plexus Polaire (Frankrike) och Diva av Sofie Krog Teater (Danmark).
Göteborg Mime fest: Arrangerades i år för tredje gången.