Mångfalden behöver öka inom scen och film. Det är målet för medlemmarna i ett växande nätverk, som samlar kvinnor med utomnordisk utseende.
KAMPANJERNA #METOO och #tystnadtagning slog igenom med full kraft för två år sedan. Många kvinnor i scen- och filmvärlden började berätta om utsatthet och trakasserier. Anna Sise var en av dem. Men hon kände snabbt att något skavde. Liksom andra svenska skådespelare med utomeuropeiskt påbrå saknade hon representation bland dem som tog ledarroller i den nya rörelsen.
– Vissa av oss har dubbel utsatthet, utifrån kön men också utifrån etnicitet. Om vi ens blir representerade i tv, film och scen så ser vår utsatthet annorlunda ut. Vi blir även diskriminerade av dem vi nu skulle stå sida vid sida med, berättar Anna Sise.
Idag är hon en av de cirka 100 skådespelare som de senaste två åren engagerat sig i ett nätverk som bildades spontant av Bahar Pars i samband med #metoo och som ger stöd, delar erfarenheter och försöker få mångfalden att öka i den svenska scen- och filmvärlden.
– Att vara i minoritet i en produktion har blivit en vana, men det gör också något med dig med åren. Du känner dig ensam, och det tär att möta snäva synsätt vid rollbesättningar och i bedömandet av erfarenheter och synen på våra kroppar, säger Anna Sise.
De flesta i nätverket upplever att det inte finns tillräckligt med kunskap om intersektionell feminism i produktioner och i #metoo-rörelsen.
– Att vara svart är en lika stark identitet för mig som att jag är kvinna. Jag är förvisso exakt lika mycket vit som svart eftersom jag har en vit mamma, men det är min svarthet som styr vad jag får, eller inte får, för roller, säger Anna Sise.
Hon har förståelse för att det kan kännas konstigt för en vit kvinna, som med #metoo äntligen kunde ta bladet från munnen, plötsligt ska behöva backa och tänka på att ge någon annan utrymme.
– Att inte behöva tänka på sin hudfärg eller sitt påbrå är ett privilegium. I en kamp som handlar om att bryta maktstrukturer är det nödvändigt att se sin egen position i systemet. Annars får man tyvärr inte alla med sig, säger Anna Sise.
HON GÖR SIG INTE till en röst för hela nätverket, men menar att det handlar om ödmjukhet och att lyssna på människor med andra erfarenheter.
– En fjärdedel av Sveriges befolkning har utomnordiskt påbrå. Men det syns än så länge inte i tv, filmer eller på våra svenska scener. Det är en av de främsta anledningarna till att nätverket behövs, säger Anna Sise.
– I gruppen konstaterar vi också att vi alltid behöver göra ett extra arbete för att undvika klichéer, stereotyper eller exotifiering. Det har varit fantastiskt att träffa andra som känner igen sig exakt i det jag har brottats med under alla år, säger Anna Sise.
Med de senaste årens uppmärksamhet kring #metoo ser hon ändå positivt på framtiden.
– Många i branschen är mer öppna och reflekterande. Jag själv lär mig massor hela tiden. Sakta kommer nya berättelser att få utrymme där ensidiga perspektiv och gamla normer förhoppningsvis inte längre dominerar, säger Anna Sise.
Närmast ser hon fram mot tvåårsdagen av #metoo den 8 november då mångfaldsfrågor kommer att få extra uppmärksamhet.
Text: Peter Rehnfeldt
Foto: Per Larsson
Nr 6-19