Simon Norrthon, ordförande i Teaterförbundet

Vi förväntar oss nödvändiga investeringar i konstnärspolitiken

kategori/ Film, Ledaren, Scen | 0

I ETT POLARISERAT SAMHÄLLE är konstnärlig gestaltning viktigare än någonsin. Det behövs berättelser som gestaltar och sätter ord på det som händer i världen omkring oss. Ett dynamiskt kulturliv är centralt för en öppen demokrati, men det krävs också att fler får tillgång och tillträde till konst och skapande för att hela samhället ska höras och synas.

Representationen på våra scener och framför kameran måste bli bättre. Sverige behöver en större variation av berättelser och uttolkare. Det finns många starka initiativ för att inkludera fler och sänka trösklarna till konst och media.

Men, de konstnärliga högskolorna har svårt att rekrytera från socioekonomiskt svaga miljöer och studenterna kommer oftast från hem där föräldrarna har högskolebakgrund. Högskolorna avkrävs svar på hur de ska förbättra situationen, och det är bra – det finns en hel del att göra för att andra grupper än de som redan är inne ska lockas av utbudet. Men hur kommer man åt den ekonomiska klassproblematiken om man inte också tittar på framtidsutsikterna för dem som väljer ett liv som konstnär?

Om man på allvar vill bredda rekryteringen till de konstnärliga högskolorna – och därmed till de konstnärliga yrkena – måste man satsa på de yrkesverksamma konstnärerna. Den som saknar ekonomiskt skyddsnät hemifrån behöver kunna leva på sitt yrke. Konstnärerna har haft en usel löneutveckling jämfört med samhället i stort och de tjänar cirka 20 procent mindre än andra yrken med motsvarande utbildningsnivå. Av Teaterförbundet för scen och films medlemmar är det konstnärerna som har de mest osäkra arbetsvillkoren. Allt det här står att läsa i utredningen Konstnär - oavsett villkor, SOU 2018:23, som presenterades av kulturdepartementet förra året. Vilka slutsatser har regeringen dragit av sin utredning? Hittills har vi inte sett någon av de helt nödvändiga investeringar i scenkonsten eller svensk filmproduktion som krävs för att upprätthålla status quo.

Motvikten till konstnärernas svaga anställningsförhållanden och låga löner är generösa trygghetssystem som tar vid där anställningstryggheten tar slut. Här saknar vi fortfarande rimliga förutsättningar för frilansare att få en vettig SGI. Vi saknar politiska initiativ för att kombinatörer på ett bättre sätt ska kunna få del av a-kassan. Istället ser vi en nedmontering av Arbetsförmedlingen och en försäkringskassa som är ointresserad av lösningar för våra medlemmar som får ta hela smällen av en föränderlig arbetsmarknad med ökad rörlighet. Konstnärerna drabbas både av svaga yrkesvillkor och svaga trygghetssystem.

För att få fler konstnärer från socioekonomiskt svaga hem ökar regeringen alltså trycket på högskolorna. Är det bara jag som tycker det är cyniskt? Varför ska man söka sig till ett yrke som efter flera års högskoleutbildning och egenstudier varken erbjuder trygg anställning, rimlig ersättning eller parerande trygghetssystem? För att man älskar det? Jag kan inte läsa konstnärspolitiken som annat än romantisk.

I HÖSTBUDGETEN LADE MAN allt krut på att hedra januariöverenskommelsen. Det som inte fanns med bland de 73 punkterna, kom inte med i budgeten. Men i nästa budget förväntar sig Teaterförbundet för scen och film nödvändiga investeringar i konstnärspolitiken. Departementen måste samarbeta för att skapa lösningar för den växande grupp kombinatörer, egenföretagare och frilansare som idag står utanför trygghetssystemen. Bygg ut allianserna för att möjliggöra ett liv som konstnärligt frilansande. Räkna upp anslagen till filmproduktion, institutioner och fria grupper så att de som anställer kan ge vettiga löner och en god arbetsmiljö.

Ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för ett jämlikt deltagande.

SIMON NORRTHON
ORDFÖRANDE

Nr 6-19