Kostymerna speglar könsidentiteten

kategori/ Film, Reportage | 0

Kläder är en viktig del i att vara människa. Det blev tydligt i arbetet med filmen Min pappa Marianne. Skräddaren Anna-Karin Cameron och skådespelaren Rolf Lassgård berättar om arbetet med att låta kläder och fysiska attiraljer skapa ett uttryck i samklang med rollkaraktären Marianne.

 

FILMEN MIN PAPPA MARIANNE är berättelsen om transkvinnan Marianne baserad på Ester Roxbergs självbiografiska bok Min pappa Ann-Christine. Filmen handlar om hur Lasse, spelad av Rolf Lassgård, kommer ut som transsexuell och börjar leva öppet som Marianne.

En viktig del i förändringen handlar om att börja klä sig i kvinnokläder. Kostymen var ett centralt verktyg för att spegla hur Marianne utvecklas. Skräddaren Anna-Karin Cameron arbetade tillsammans med kostymörerna Marie Flyckt och Hannah Christensson med plaggen som speglar Mariannes resa mot att kunna vara sig själv. De arbetar ofta tillsammans och har ett tätt samarbete i vilket de kan dra nytta av varandras styrkor och förmågor för att få ett så bra resultat som möjligt.

Skräddaren Anna-Karin Cameron har sytt kläderna till rollfiguren Marianne i filmen Min pappa Marianne. Foto: Ola Kjelbye

Arbetet med Min pappa Marianne har framför allt handlat om att sy klänningar till Rolf Lassgård. Eftersom Rolf är lång och bredaxlad var det svårt att hitta klänningar i butik som passade hans kropp. Genom att sy upp specifika plagg kunde Anna-Karin Cameron arbeta fram det feminina hos Rolf.
– Det handlar ju om att leka med förutfattade meningar om vad som är manligt och kvinnligt, berättar Anna-Karin. Att plocka fram femininitet med hjälp av insnitt, vinklar och skärningar som framhäver ”kvinnliga” former, som höfter och högre midja.

En kjol med slits som visar lite ben eller att visa hud på specifika ställen skapar en kvinnlig känsla. Anklar, hals och nacke till exempel, mjuka böljande material ger mjuka böljande rörelser, som vi uppfattar som kvinnliga.

– Vi arbetade mycket med olika typer av viskos som ofta faller fördelaktigt.
Knepen är en del av det Anna-Karin beskriver som sin verktygslåda. Det sitter i ryggraden efter utbildningar inom både skrädderi, kostym- och modedesign, och efter 13 år på Göteborgsoperan samt flera år som frilans både inom teater och film.
– Jag är väldigt tacksam över åren på Göteborgsoperan, det var otroligt lärorikt att jobba ihop med så många kreativa team.
Trots att modedesign skiljer sig från kläder på scen och i film har hon ändå kunnat använda sig av kurserna i till exempel kollektionsbyggnad.
– Mode är ju en kommersiell historia men i en kollektion vill man ha plagg med olika uttryck och styrka. På scen behöver vissa kostymer vara starkare än andra, det sättet att arbeta har jag tagit med mig från modet till teatern.

DET ÄR INTE FÖRSTA GÅNGEN Anna-Karin skapat traditionellt kvinnliga kläder åt en man. Det har skett tidigare men då inför framträdanden på scen, vilket i princip alltid innebär en helt annan styrka i klädernas uttryck. Scenkläder får ofta ta större plats och blir symbolbärande på ett helt annat vis än filmkostym. I det här fallet handlade det om plagg som inte direkt sticker ut.
– Marianne är ju en vanlig kvinna som bor och handlar sina kläder i Alingsås. Det ville vi spegla i hennes garderob. Att korrigera kön är en kolossalt stor förändring i sig och förändringarna i hennes stil sker ganska långsamt. Hon prövar sig fram försiktigt.

Kostymen går från mörkare färger som mörkblått, grått och brunt i material som jeans och manchester till ljusare nyanser av blått, beige och rosa. De första gångerna vi ser Marianne i kvinnokläder är det i enfärgade plagg och successivt börjar hon använda mönstrade och blommiga kläder.

ROLF LASSGÅRD FÖRBEREDDE SIG, bland annat, genom att låna kläder och bära dem innan de började filma.
– Det var ett par mjukbyxor och en tunika jag tyckte mycket om, som jag dansade omkring i på hotellrummet. När det kom till Marianne tyckte jag om kläder med mjuka material. Det var viktigt att de föll och rörde sig på rätt sätt. Jeans funkade inte.
För honom, som spelat kvinna tidigare, börjar arbetet ofta med kläderna och framför allt skorna som påverkar hur man rör sig. Han är noga med att påpeka att när vi lämnar Marianne i filmen har hon precis påbörjat sin process att våga visa vem hon är.

Hon börjar ge uttryck för människan hon burit inom sig så länge. En del av det är att upptäcka vad hon tycker om och hur hon ser ut. Inspelningen skedde i viss mån kronologiskt och teamet kunde se Marianne utvecklas under arbetets gång. Anna-Karin berättar att Rolfs utstrålning blev mjukare och vänare, även rösten och tonfallet blev annorlunda. Samtidigt handlade det inte om en totalförvandling, enligt Rolf, utan om att lyfta olika nyanser av Marianne.
– Jag fick möjlighet att prata med Ann-Christine Ruuth, personen som boken och filmen bygger på, innan. Hon gav mig viktiga nycklar till hur jag skulle bygga karaktären. Hon sa till mig att ”jag vet inte vad det är att vara kvinna men jag vet vad det är att vara jag”. Och det bar jag med mig under arbetets gång, säger Rolf.

ATT KLÄ MÄN I KVINNOKLÄDER har traditionellt använts som ett komiskt inslag på scen och transpersoner har länge varit osynliga eller förlöjligade på film och i samhället. Att berätta en transpersons berättelse kräver medvetenhet och respekt. Rolf förberedde sig genom att läsa på och Ann-Christine fanns även med under inspelningen. Även Anna-Karin lade tid under förberedelserna på att tala med Ann-Christine, för att få en tydligare bild av hur samhället ser på en person som korrigerar sitt kön och hur kläder spelar in.
– Det har varit en ynnest att få följa med under den här förvandlingen. Jag har vetat att det kan vara smärtsamt att leva i fel kropp, men med inspelningen har jag fått en helt ny förståelse för behovet av att få leva i enlighet med sin könsidentitet. Där har kläder en viktig funktion. Fysiska attiraljer kan skapa en effekt i det icke-fysiska hos människan. Och det som händer är att utstrålningen kommer i samklang med individen.

– Det är sällan som filmkostym får ta sådan plats i en produktion. På scen däremot får scenkläder ofta ta större plats, där blir de symbolbärande på ett annat vis, säger Anna-Karin Cameron i sin ateljé. Foto: Ola Kjelbye

EN FÖRUTSÄTTNING FÖR att kunna skapa rätt kostym var ett stöttande produktionsbolag. Denna gång fanns det tid och resurser för att experimentera med och utveckla Mariannes garderob. Just det är det viktigaste för att kunna göra bra kostym. Och där skiljer sig scen- och filmvärlden åt.
– Inom teatern arbetar du ofta med större penseldrag. Du får manus, ibland så långt som ett år i förväg och har tid att utveckla karaktärerna på ett annat sätt. Du kan arbeta ett tag och sedan lägga undan projektet ett tag, för att plocka fram det längre fram. På de stora institutionsteatrarna finns det också ofta bättre resurser för att kunna sy upp och göra kostym från grunden. Inom film går det snabbare och är mer intensivt.

När filmkostymer skapas finns det sällan utrymme för att sy upp kläder på samma sätt. Hon är dock noga med poängtera att det självklart går att göra film med liten budget. Men då måste man också sätta förväntningarna på resultatet utifrån de förutsättningar som finns.
– På Min pappa Marianne jobbade vi med människor som har en avslappnad, intresserad och positiv attityd till arbetet. De var generösa med att ge förutsättningar men också tro på förmågor. Vår producent var helt fenomenal på att ge en känsla av ”vad bra jag jobbade idag!” Då blir ju också resultatet bra.

Text: Lisa Carlsson

Bild högst upp: Rolf Lassgård i rollen som Lasse i Min pappa Marianne. Foto: Ola Kjelbye/Avantifilm

Nr 5-19

Filmen Min pappa Marianne beräknas ha premiär i början av nästa år.