I scen & film nr 4-19 publicerades en artikel om Ita O´Brien, som tillsammans med andra bildat ett skrå för sin yrkesgrupp – Intimacy coordinators och lagt fram ett förslag till etiska riktlinjer för intima scener inom teater och film. Är det rätt väg att gå? undrar Ulf Berggren i en kommentar till artikeln.
Ita O’Brien har tillsammans med kollegor bildat ett skrå för "Intimicay coordinators". På scenkonstbiennalen i Sundsvall berättade hon om ett förslag till etiska riktlinjer för intimscener i teater och film. Förslaget till ”regelverk” kan laddas ner från denna hemsida. Om detta kunde vi läsa i nr 4 av Scen & Film.
Med sina etiska riktlinjer preciserar O’Brien ett "lämpligt tillvägagångssätt i arbetet med intima situationer, simulerade sexscener och nakenhet". Jag håller inte för uteslutet att tillkomsten av ”intimacy coordinators” och upprättandet av etiska riktlinjer skulle kunna bidra till att skådespelare inte behöver hamna i situationer de inte önskat hamna i eller gått med på.
Men är det verkligen rätt väg att gå? Behöver vi inte ställa oss frågan vem det är som kräver ”intima situationer, simulerade sexscener och nakenhet" – på film såväl som på scen?
Handlar det om kommersiella intressen från producentens sida eller behov av att bryta tabun från regissörens sida? Den tiden är väl för länge sedan förbi, eller borde vara det. Någon form av mer utvecklad konstnärlig gestaltning handlar det sällan om.
Handlar det om producentintressen vilar det på regissören att säga nej, av såväl egna konstnärliga skäl som av respekt för de medverkande.
Är det regissörens behov det handlar om ska skådespelaren ha rätt att säga nej. Det ska vara ett nej som respekteras och inte är förhandlingsbart utifrån något regelverk.
Dessutom finns det enligt min mening anledning att vidga perspektivet även till salongen. Hur mycket ska vi som publik behöva utstå av pinsamheter när vi betraktar skådespelare i olika intima situationer? Gestaltningen är i ett huj bruten och det är inte längre rollfiguren X utan aktören Y som vi ser framför oss.
För femtio år sedan sjöng Birgit Nilsson Turandot på utomhusarenan i Verona. Placido Domingo sjöng för första gången Calif. Birgit Nilsson berättar om det i sina memoarer: ”Vilken underbar sångare och eldig skådespelare han är! Hans kyss, som skulle förvandla Turandot från isstod till älskande kvinna, tog så lång tid att publiken började ropa: Basta, basta adesso!”
Något att ta fasta på när vi nästa gång sitter där i salongen, oavsett vilken salong det är: Basta!
Ulf Berggren
Här finns Ita O´Briens regelverk för den som vill tanka ner dokumentet.