Gorki Glaser Müller åkte till Irak för att filma vännen Patricio Galvez kamp för att hämta hem sina sju barnbarn ur ett läger för IS-fångar. Gorki var livrädd. Vad är okej att filma och vilka blir konsekvenserna?
DET ÄR EN VECKA sedan regissören Gorki Glaser Müller kom hem efter en månad i Irak. Morfadern och barnbarnen är tryggt i hamn i Göteborg. Gorki Glaser Müller är glad men fortfarande omtumlad, efter resan där han ideligen fick välja mellan att vara filmare och/eller medmänniska.
– Det var konfliktfyllt för jag tänkte på att jag borde filma, men just då kom ett barn som behövde mat. Jag insåg snabbt att de här barnen behöver hjälp just nu. Det gick verkligen inte att vara en fluga på väggen. Det blev så att jag filmade, samtidigt som jag hade ett barn i famnen, berättar Gorki Glaser Müller som känner en vördnad inför att vännen Patricio lät honom följa med på resan och dokumentera sin kamp för sina barnbarn.
För att göra en lång historia kort: Patricio Galvez dotter och svärson dog i IS hägn. När de sju barnbarnen blev föräldralösa bestämde sig morfadern för att åka ned till Syrien för att träffa dem. Gorki Glaser Müller försåg honom med tre kameror; en mobil, en Go-Pro, en 360-graderskamera – för att filma resan till lägret i al-Hol i Syrien. När Patricio Galvez kom tillbaka till Irak hade han bestämt sig för att rädda sina barnbarn till varje pris. Denna kamp – att ta hem barnen till Sverige – är kärnan i Gorki Glaser Müllers dokumentär. Han filmade under fyra veckor i Erbil i norra Irak och följde Patricio hela tiden.
När barnen slutligen evakuerades till svenska konsulatet i Irak, mötte Gorki Glaser Müller dem för första gången. Då fanns det ingen tid att ta ett steg tillbaka och observera. Eller att bli sentimental.
– Den yttre berättelsen handlar om alla turer och väntande på ett hotellrum i ett främmande land, innan barnen hämtades. Samtidigt som Patricio är oerhört energisk med att skriva dikter eller att vara aktiv på sociala medier. Eller sticka ut för att leta efter en sele till Mohammed 1,5 år som är så svag att han inte kan gå. Den inre berättelsen handlar om blicken på ”fiendens barn” och vår syn på straff och skuld eller medmänsklighet, förklarar Gorki Glaser Müller.
Däremellan finns sju traumatiserade barn, som inser att de är i frihet och som börjar utveckla sina egna viljor och karaktärer. Runtomkring alltihop – en vardag med mat, sömn och toalettbesök. På ett hotell. Och Patricio Galvez egen rannsakan som frånvarande pappa och varför hans dotter valde ett inträde i IS.
– Det är klart att berättarperspektivet påverkas. Han är min vän, han bjöd in mig och jag har en kamera. Han var tvungen att förhålla sig till det, samtidigt som vi hittade en slags samvaro under tiden, förklarar Gorki Glaser Müller som själv inte kommer att klippa materialet, utan låta medarbetare som inte är färgade av upplevelsen, att ta sig an uppgiften.
– Det här är det känslomässigt största jag gjort i filmväg. Det ställde saker på sin spets. Var och ett av barnen förtjänar en liten film i filmen på grund av sina karaktärer, säger Gorki Glaser Müller som berättar att han hittade ett sätt att själv förhålla sig till barnen genom att börja kalla dem för ”kompis”.
Samtidigt börjar jakten på finansiering. Tanken är att fick-dokumentären ska vara klar till Göteborgs filmfestival 2020. I den bästa av världar visas den även på Sundance filmfestival och i Berlin.
– Jag vill att man ska lära känna Patricio som om man själv följt med på resan. Men egentligen är det här storpolitik av kött och blod. Det är en geopolitisk konflikt. Där en morfar förlorade sin dotter, men försöker rädda sina barnbarn till varje pris. Där barn är oskyldiga och där alla flyktingbarn borde räddas, konstaterar Gorki Glaser Müller som gärna ser en fortsättning. Där Patricio Galvez letar efter sin dotters gravplats och resonerar om varför det gick som det gick. Eller hur det går för vart och ett av de sju barnen.
Text: Agneta Slonawski
Foto: GGM film
Ovan:Gorki Glaser-Müller intervjuar Patricio Gálvez I Majorna. Stämningen ute på gatorna här i Sverige är lugnare och man vågar filma överallt.
Nr 4-19
Gorki Glaser Müller
Yrke: filmregissör.
Ålder: 45 år.
Bor: I Göteborg.
Aktuell med: Skid VR – ett dansverk som filmats med 360-graders kamera på Göteborgsoperan.
Produktioner i urval: En gång om året (2012) The return (2014). Kortfilmer: Vattenmelonen (2006) Kurt & Oves bilservice (2008) OCH 9/11 My codename was Manuel (2012) Agility (2018).