UNDER VÅREN HAR kravet att 1 procent av statsbudgeten ska gå till kulturen fått nytt liv. För alla oss som arbetar med kultur är det ett ödmjukt krav med tanke på hur det ser ut i verkligheten. Med låga löner och otrygga anställningar är vi kulturarbetare de största sponsorerna av kulturlivet. Vi är vana att producera med knappa resurser som ständigt utmanas. Önskemålen rör sig sällan om stora nyinvesteringar utan om försvar av den bantade verksamhet som står och faller med en normal uppräkning. Pengar är pengar, men i budgetsammanhang handlar det om relativt små belopp utifrån vad kultursektorn ger tillbaka i form av kulturupplevelser och samhällsdiskussion.
Jag välkomnar en samling kring anslagsnivåerna, den fria scenkonsten behöver fördubblade anslag för att inte tappa mark, institutionerna behöver infrastrukturella satsningar och utrymme för kostnads- och löneuppräkningar för att inte bara erbjuda tomma hus. Svensk film måste på allvar ses som en del av kulturutbudet och få en uppräkning av anslagen så att vi åtminstone kan matcha anslagen för tjugo år sedan. Statsbudgeten är förstås tongivande och en viktig garant för ett levande konst- och kulturliv i hela landet, men den offentliga finansieringen bygger på att alla nivåer samverkar och ger kulturfrågorna utrymme i sina budgetar.
Besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt, det är viktigt att kommuner och regioner själva kan avgöra vilka verksamheter som är viktigast för det lokala kulturlivet. Men för att det ska fungera i praktiken måste två viktiga spelregler respekteras: armlängds avstånd från politiken och allas rätt till att kunna ta del av ett levande kulturliv. De ekonomiska förutsättningarna i landets olika delar skiljer sig åt, här krävs ett delikat samspel mellan nivåerna för att säkerställa en långsiktighet oavsett var i landet man befinner sig. Det här har fram till nu varit den svåra frågan. Men sedan SD positionerat sig som riksdagsparti har frågan om armlängds avstånd plötsligt aktualiserats. Helt avsiktligt.
I Sverige har vi haft en relativ konsensus om att vi ska ha en offentligt finansierad kultur, samt att politiken inte ska lägga sig i. Men det senaste året har vi sett flera nedskärningar kopplade till oönskade kulturyttringar och politiska utspel med avsikten att locka till en debatt om public service vara eller inte. Flera partier har gett sig in i debatten med blandat resultat.
Egentligen har armens längd blivit en fråga i hela västvärlden i takt med att nationalistiska partier vinner mark. Ett fritt kulturliv, bibliotek, fackföreningar och public service har ifrågasatts på ett sätt vi inte sett sen andra världskriget. Det är ingen slump att kulturföreningar, frigrupper, konstnärer och journalister samt större statliga institutioner som har det fria ordet som grund utmålas som tärande eller korrupta. Den ökning vi ser av hot och hat mot konstnärer och journalister har en tydlig avsikt att tysta det fria ordet. Ett fritt kulturliv är nämligen en förutsättning för en fungerande demokrati där en mångfald av röster och uttryck kan existera sida vid sida – och berika varandra. Men ett fritt kulturliv är ingen naturlag, det är något vi skapar och kämpar för, eller river ner, av politiska skäl.
DET VIKTIGA ÄR INTE att kulturen får en procent av statsbudgeten, det viktiga är att kulturen och det fria ordet erkänns som en avgörande del av en fungerande demokrati. Kulturen är inte bara en fråga för kulturdepartementet utan bör genomsyra alla departement, varje beredning och beslut. Det behövs visioner, inte reaktioner när det fria ordet är under attack.
SIMON NORRTHON
ORDFÖRANDE
Nr 4-19