”Vid minus 25 börjar det strula”

Att hantera udda filmsituationer är inte ovanligt för filmarbetare. Men extrem kyla, lynnigt väder i form av regn och storm, samt att filma under vatten kräver särskild tankemöda. Scen & film tar reda på vad filmarbetarna har i sina survival kits.

 

NÄR INSPELNINGEN AV Björnstad drog igång rådde mycket sträng kyla under de två första veckorna i januari, det var -35 grader utomhus. – Kyla är givetvis jobbigast för skådespelarna, men det händer massvis med tekniken när det är så kallt. Det verkar finnas någon magisk gräns vid -25 grader, då allt tycks börja strula. Optiken frös, i objektivet finns en olja som reagerar på kylan vilket gjorde det svårt att dra fokus, berättar filmfotografen Petrus Sjövik.
Men filmens A-foto i 2nd unit, Benjamin Zadig, fick fatt i en liten hårtork, som han använde för att värma upp optiken mellan tagningarna.
– Hastig uppvärmning fungerade. Så för B-fotot kan det vara bra att ha en hårtork i sitt survival kit tillsammans med en liten isskrapa. Man ska inte tro att det går att jobba som vanligt när det är -35 grader, du måste tänka igenom varenda detalj i arbetet, säger han.

Batteriernas brukstid halveras och all olja blir trögflytande i sådan kyla. Passaren Jonathan Lee skaffade värmeslingor som finns i husbilar och la slingorna runt röret som reglerar armen och styr stabiliteten på det fjärrstyrda kamerahuvudet (på kameran). Den var placerad i en skoter, som följde efter skådespelarna.

Eva von Bahr och Love Larson på Islands glasiärer

LIKNANDE VÄDERFÖRHÅLLANDEN drabbade teamet som filmade Amundsen på en av Islands glaciärer.
– Det stormade och snöade och blev otroligt kallt. Ett rent helvete faktiskt. En massa saker stod stilla, allt gick sönder hela tiden, berättar maskdesignern Love Larsson. Egentligen var det inte så kallt när Love Larson och Eva von Bahr arbetade på Island, men de stora vidderna och vinden skapade åtskilliga problem för teamet.
– Jag och Eva var tvungna att skaffa samma kläder som man har för att bestiga Mount Everest. Vi hade överdragsskor som gick att ha vinterskor i. Utanför skorna hade vi kedjor. Ansiktsskydd och solglasögon eftersom du kan bli snöblind däruppe. Det gick inte att känna igen folk på plats, säger Love.

ALLT FLYTANDE MÅSTE förvaras i väl isolerade kylväskor. Det blir ett evigt kånkande med saker som måste tas in och transporteras fram och tillbaka.
– Jag upptäckte till exempel att alla sprayflaskor, hårspray som snöspray (vi lade ju till extra snö) inte funkade över huvud taget, vilket var lite frustrerande. Så man måste göra på andra sätt, berättar han.

Kyla påverkar i stort sett allt, konstaterar Petrus Sjövik.
– Saker och ting tar dubbelt så långt tid när det är kallt. Du tänker till och med sämre i sträng kyla.

UNDER DE FÖRSTA veckornas filmning av Björnstad hade särskilda personer i teamet i uppdrag att hålla batterierna varma, eftersom dessa behövde vara uppvärmda för att ens kunna laddas.
– Har man skägg kan det till en början kännas som en bra grej. Men vid -35 grader, och utan skydd för munnen, fastnar ångan i skägget samtidigt som det bildas fukt runt munnen. Då är det lätt att spräcka läpparna, säger Benjamin Zadig som talar av egen erfarenhet.

Vid sådan sträng kyla går det knappt att byta filter på kameran. Det krävs en särskild procedur när filtret skulle överlämnas och sättas på kameraobjektivet.
– C-fotot måste i stort sett hålla andan. För om någon andas på glaset fryser det genast till is. Samma sak kan inträffa när man precis tagit av sig ett par varma vantar. Kameran tål till en början snö, men det blir ganska fort is om det blåser hårt. Tung zoomoptik med mycket glas krånglar och allt måste läggas in i förslutningsbara påsar tillsammans med särskilda kulor som suger upp fukt så att optiken hålls torr.

I VINTRAS SPELADES dykfilmen Breaking surface in i en nio meter djup bassäng i Belgien och i en mindre bassäng i Göteborg samt i vattendrag i Sverige och i Nordnorge.
– Jag har aldrig filmat i en bassäng under så lång tid med klor och i 30-gradigt vatten, berättar scenografen Gilles Balabaud som byggde stenformationerna under vattenytan i bassängerna. Inspelningen i bassäng pågick under fyra veckor.

Trots den höga temperaturen behövde teamets dykare som låg länge i vattnet ha tjocka våtdräkter, och skådespelarna Moa Gammel och Madeleine Martin hade tunna underställ under sina torrdräkter.
– Den höga temperaturen på vattnet samt klorinet i poolen löser upp det mesta, både scenografi och mask. Vattnet tränger in i minsta osynliga hålrum. Det separerar lager av dekor och material mjuknar efter lång tid i den ljumma poolen. Varje metallisk yta som inte är behandlad för vatten rostar inom kort. Mycket behövde lösas på plats, säger Gilles Balabaud.

SÄLLAN FINNS DET tillräckligt med tid eller pengar i en filmproduktion för att utforska specifika förhållanden före en inspelning, konstaterar filmproduktionens maskör Johanna Eliasson med en suck.
Hon tillbringade sin tid i våtdräkt paddlande på en luftmadrass i den svenska bassängen för att ständigt kunna lägga på nya lager med fet teatermakeup på skådespelarnas ansikten under cyklopen.
– Normalt använder vi oss av tunn och fin makeup vid filminspelningar. Det gick inte här. Vattnet löser upp masken snabbare, ingenting fäster. Det enda fungerande var fet teatermakeup som kladdar. Gör jag en sådan här film igen kommer jag att köpa sådana där tuschpennor, som barnen leker med och man blir galen på för det inte går att få bort färgen. Hellre tar jag bort färgen med bensin i efterhand. Sådana pennor kommer att ingå i mitt survival kit framöver, säger Johanna.

Vattnet i den svenska bassängen blev smutsigt bland annat av scenografin, det försvårade sikten under vattenytan. Även om det delvis var väntat (teamet hade egen filtrering), så var det omöjligt att ställa skärpan för alla oönskade partiklar i vattnet. För att undvika hälsorisker för skådespelarna, lades scenerna om och bilder ovanför ytan filmades, tills sikten återställts i bassängen.

I Strömstad drabbades filmteamet till Breaking surface ut för kraftiga vindar och stormväder, så pass att bryggan de byggde under natten brutis sönder av vågorna.

I Strömstad och i Lofoten drabbades teamet av andra problem. Temperaturen skiftade avsevärt från blaskväder till snöstorm. Alla hade problem med att hantera kylan på ett eller annat sätt.
– Vi skulle bygga en brygga invid en klippkant utanför Strömstad i januari. Det var nära nollgradigt och blåsigt. Bryggan byggdes ena dagen och de kraftiga vågorna sköljde över den och förde bort den dagen därpå. När den återuppbyggdes var det både för kallt och blött för att måla. Då gäller det att tänka annorlunda. Dekormålaren eldade på virket för att torka det och få färgen att fastna och eldade sedan igen för att det skulle torka, berättar Gilles Balabaud.

Virket fick en fin bränd yta och ”ålderspatina ”som höll hela inspelningen. I Nordnorge skiftade temperaturen mellan +5 och -5 grader, vädret pendlade från soligt till mulet och snöstorm vilket försvårade klaffarna mellan tagningarna.
– Det var helt crazy inspelning. Skådespelarna skulle ju ha en wetlook. Men de kan ju inte springa ute i minusgrader med blött hår. Jag fick tips om att använda glidmedel i håret för att det skulle se vått ut. Men det funkar ju inte i minusgrader. Även här fick de feta makeups för att ha ett skyddande lager på huden. Jag använde mig av en gelé som var vanlig förr, som nästan aldrig går ur håret, sedan fick jag ta olja. Och ett specialschampo efteråt. Det blev en massa kompromisser.

Att få sår, hår och annan makeup att klaffa under sådana omständigheter kan kännas övermaga svårt. Men Johanna försökte så gott det gick.
– Det var så hög sjö att båtarna inte kom in till bryggan. Teamet var litet och vi jobbade på bra. Jag var helt slut efter inspelningen.

I Johannas survival kit ingår ett vattenfast hölster till hennes Ipad. Dessutom har hon alltid med en powerbank som hon kan koppla till sin Ipad för att spara på batterierna, samt material till vinterfejkad kyla. Numera även tuschpennor.

Eva Melander och Eero Milonoff i Gräns.

I FILMEN GRÄNS sprang skådespelaren Eva Melander barfota i skogen och badade i ett åttagradigt kärr.
– Det var fysiskt ansträngande, inte minst på grund av den stora viktuppgång jag gjorde på kort tid. Men jag är en van vinterbadare och var mentalt förberedd inför inspelningen.
– Vi hade Oceanfilms dykare som höll koll på våra kroppstemperaturer i kärret, och en liten bassäng där vi kunde värma oss när vi blev för kalla. Problemet var att vi hade limmat hår på kroppen så vi kunde inte gå ner i varma badet helt och hållet.

När tidningen ringde filmade Eva i Norrbotten och fick hjälp att hålla värmen med så kallade heat-pack, klisterkuddar som utsöndrar värme när de kommer i kontakt med syre. Något som även går att sätta på monitorers batterier för att förhindra att de laddar ur för snabbt.
– Dessa heat-packs är underbara. Du kan klistra på dem på ullunderstället på särskilt utsatta ställen. De finns i mitt survival kit för extrem kyla, tillsammans med ett miniapotek, spikmatta, öronproppar, hörselkåpor och melatonin.

NÄSTAN ALLA FILMARBETARE som Scen & film talar med anser att extrem kyla är värre än extrem värme. 101-åringen filmades under mycket långa dagar i Ungern i 35-gradig värme på en tågstation, där luften stod helt still. Det tyckte fotografen Göran Hallgren var besvärligt. Men värst var det nog för skådespelaren Robert Gustafsson som sminkats med en avancerad mask. Love och Eva klippte upp ett hål längst upp i masken, så att Robert hade en liten krater längst upp på huvudet, där värmen kunde pysa ut. Hålet doldes av en hatt.
– Det var jobbigt för Robert. Så fort han inte filmade satt han i AC-tält och iskalla bilar. Han lade också frysta ärtor i hatten för att kyla ned sig, säger Göran Hallberg.

Text: Magdalena Boman

Bild högst upp: Från inspelningen av Amundsen på Island. Foto: Motionblurr