Una Tumba para trews

Spirande revolution omdanar Argentinas filmindustri

kategori/ Film, Reportage | 0

Att vara kvinna och chef är ett nytt fenomen i den argentinska filmbranschen. Scenografen Cecilia Castro har för första gången två manliga assistenter under sig. Synliggörandet av sexuella trakasserier har haft stor betydelse för branschen. En ny facklig plattform har bildats.

SCENOGRAFEN CECILIA CASTRO, sitter i minibussen på väg till Escobar, en dryg timme från Buenos Aires och inspelningsplatsen för Una tumba para tres/En grav för tre – en svart komedi som regisseras av Mariano Catteneo. Det är sista inspelningsveckan. För första gången har Cecilia två manliga assistenter under sig.
– Jo, säger Martín Contí, för några år sen skulle jag inte accepterat att vara assistent åt en kvinnlig chef. Det hade känts som att underkänna min egen yrkeskapacitet. Idag är jag bara lycklig, säger han och kramar om Cecilia.

Den andre assistenten, Danilo Furlano, nickar och ler men ser ändå mest arg ut där han sitter och stirrar in i det oväntade ösregnet som riskerar att sabotera dagens inspelning.
– Den jävla idioten Darthés, mumlar han.
Hans ord är knappt hörbara men fungerar som en väckarklocka och får de andra i inspelningsteamet att vakna upp ur bussens dåsiga morgontrötthet.

Juan Darthés, en välkänd tv-stjärna, anklagades några dagar tidigare av Thelma Fardin, en annan tv-stjärna, för våldtäkt. Våldtäkten skedde för tio år sen i Nicaragua, under en turné med den, bland latinamerikanska ungdomar, kultförklarade showen Patito feo/Fula ankungen, då Thelma Fardin bara var 16 år. Det var inte första gången Juan Darthés anklagats för sexuella övergrepp. Det var inte heller första gången som sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden skapat förstasidesrubriker i Argentina. Det kvinnliga skådespelarkollektivet Actrices argentinas, som arbetar tillsammans med skådespelarförbundet AAA (Asociación Argentina de actores), har länge lyft fram problemet. Men Thelma Fardins vittnesmål var ovanligt känslosamt och detaljerat och både hon och Juan Darthés är så välkända att reaktionen den här gången blev mer omfattande och intensivare än någonsin tidigare. Vilket också speglas av diskussionen i bussen.
– Kanske, säger Danilo Furlano, är det här början på en revolution. En revolution som kommer att göra ont, men som också är en möjlighet, kanske vår sista, att skapa sanna och verkligt jämlika mänskliga relationer.
Många i bussen nickar. Andra gör tummen upp.

AVSTÅNDET MELLAN FÖRSTA och andra våningen, i det argentinska skådespelarförbundets högkvarter i Buenos Aires strax intill kongressen, är så stort att det krävs fyra etage på den mäktiga trätrappan för att nå upp.
– Man blir lätt andfådd, kommenterar Susana Varela, förbundets pressombudsman, när hon tar emot på sitt kontor. Men, ler hon, trappor är bra för konditionen.
Susana Varela menar att den skandal som Thelma Fardins vittnesmål mot Juan Darthés har utlöst bara är det sista, om än mest dramatiska, uttrycket för en process som pågått länge.
– Synliggörandet och fördömandet av sexuella trakasserier och övergrepp är av enorm betydelse i sig, säger Susana Varela. Men det hjälper också till i kampen mot andra diskriminerande strukturer. Vi har länge kämpat för lika lön för lika arbete, för rätt till övertidsersättning och vila, för mödrapenning, för semester, för arbetslöshetsförsäkring ...

– Det har varit, och är fortfarande, en ojämn kamp, men, säger Susana Varela, det verkar faktiskt som om de chockstötar som avslöjandena om sexuella övergrepp orsakar bidragit till en ökad känslighet också vad gäller diskriminering i stort.
– Men, fortsätter hon, viktigast av allt är nog ändå att vi i de här frågorna har ett så intimt och bra samarbete med branchens övriga fackliga organisation. Här finns en ny facklig enhet som på många sätt har förändrat hela filmindustrin.

FILMNINGEN I ESCOBAR försenas lite av regnet. Men inte mycket och när det hela väl är igång löper allt häpnadsväckande effektivt. Delvis beror det på regissören Mariano Cattaneo som vet exakt hur han vill ha det.
– Han redigerar i huvudet samtidigt som han filmar, säger chefsfotografen Facundo Nuble. Det märkliga är att han samtidigt har förmågan att lyssna.
Men det som, enligt Facundo Nuble, framför allt förklarar effektiviteten under inspelningsarbetet är bra stämning och bra relationer inom teamet.
– De senaste tio åren har facket lyckats skapa en helt ny plattform som baseras på klara regler utifrån principen att vi som arbetar med film också är arbetare med samma rättigheter och skyldigheter som alla arbetare. Vare sig mer eller mindre, säger han.
– Förr i tiden togs det för givet att vi skulle acceptera så långa arbetsdagar att vi ofta var tvungna att övernatta på inspelningsplatserna. Helst skulle man betrakta jobbet som ett kall och sig själv som en ödmjuk lärljunge till mästaren, regissören.
– Vi har långa arbetsdagar nu också, konstaterar Facundo Nuble, men nu får vi i alla fall övertidsersättning.
– Den här nya fackliga plattformen, fortsätter han, har också minskat det myglande, baktaleri och den inställsamhet som var så vanligt förr i tiden för att ställa in sig hos den allvetande regissören. Idag vet alla sina rättigheter. Det är något helt annat än åren i början av 2000-talet när kooperativen blomstrade.

SICA Luciano Bertone

Luciano Bertone företräder Filmteknikerns fackliga organisation, SICA, i Argentina.

Filmteknikernas fackliga organisation, SICA, har sina lokaler i ett lika fint gammalt hus med högt i tak som skådespelarna och med en svängd lika lång och vacker trätrappa som i deras hus, men i andra ändan av stan. Uppe på andra våningen, där trappan slutar, tar Luciano Bertone emot. Han är ljudtekniker och sen åtta år fackets kultursekreterare.

Vad betyder det här talet om kooperativ som alla pratar så mycket om?
Luciano Bertone ser allvarlig ut.
– SICA har funnits i 70 år, säger han. Många har försökt att neutralisera oss. Under långa perioder har facket också varit ganska tandlöst. Värst var det när kooperativen blomstrade.

DE SÅ KALLADE KOOPERATIVEN började dyka upp i eftersvallet av det ekonomiska sammanbrottet kring millennieskiftet, då den dåvarande presidenten Fernando de la Rúa tvingades fly i helikopter från presidentpalatset Casa rosadas tak.

När den argentinska peson rasade sökte sig utländska filmproducenter till Argentina för att hyra in utrustning och personal till extremt fördelaktiga priser. Den argentinska filmindustrin hade både bra utrustning och skickligt yrkesfolk. De som sålde service till de utländska bolagen bildade ett slags kooperativ som, när det så småningom på nytt blev möjligt att producera egna filmer, fortsatte med sina kooperativ. De som anställdes för produktionen, både tekniker och skådespelare, övertalades att bli medlemmar i kooperativen mot löfte att få del av framtida vinst.
– Men, säger Luciano Bertone, det var en stor bluff. När filmen var klar och började ge vinst fanns det inga mekanismer för insyn och inga möjligheter att kräva sin andel. De som ägde utrustningen ägde informationen och använde den för att ge hela vinsten till sig själva.
– Syftet med de så kallade kooperativen, säger Luciano Bertone skarpt, var inget annat än att åsidosätta alla de rättigheter vi hade erövrat och, ytterst, göra slut på facket.
– Och, tillägger han, det var nära att de lyckades.

FÖRST EFTER LÅNG KAMP, som inkluderade demonstrationer och strejker, lyckades SICA för drygt tio år sen, få igenom ett avtal som formaliserar relationerna inom filmindustrin genom att bland annat begränsa arbetsdagen till 8:45 timmar, definiera övertidsersättning, garantera minimilön för olika kategorier enligt en fast tabell och göra kollektivförhandlingar obligatoriska.

– Den här regeringen, påpekar Luciano Bertone, är inte särskilt vänligt inställd till fackföreningsrörelsen, men de senaste tio åren har vi lagt en såpass solid grund att vi inte känner oss hotade. Förra året fick vi äntligen igenom en arbetslöshetsförsäkring, något som länge betraktades som en omöjlighet i den här branschen.

Luciano Bertone ser trosviss ut och låter entusiastisk, men när jag tar upp fallet med Thelma Fardin och Juan Darthés drar något mörk över hans blick.
– För jävligt, säger han. Värst av allt är att vi alla, i olika grad, så länge har accepterat sexuella trakasserier som ett närmast naturligt manligt förförelsespel. Vi har arbetat länge med genusfrågor. Men det här kräver något mer – en ny definition av det vi kallar manlighet. Och det blir inte lätt.

UTE I ESCOBAR FÖLJER Cecilia Castro inspelningen i en monitor på verandan utanför rummet där filmningen pågår. Hon ser allt och pekar hela tiden ut detaljer som måste korrigeras för sina två assistenter. Martín Contí rullar en cigarett till sig själv och en till Cecilia Castro.
– Det har varit en bra dag, säger hon. Kanske hinner jag hem innan barnen gått och lagt sig. Det var ett tag sen nu. Tur att man har en man som gillar att sköta hemmet och som vet vad det här jobbet handlar om.
– Han är filmelektriker, berättar hon. Vi turas om att jobba, så att alltid någon av oss kan vara hemma. Drömmen är att vi får igenom kravet på att det ska finnas ett dagis åtminstone vid alla större inspelningar, som den här. Och att vi ska kunna jobba båda två, samtidigt.

Text: Lars Palmgren

Foto:(överst) DelToro Film. På bild: Skådespelarna Gerardo Romano, Leandro Coccaro och Emiliano Miliano Carrazzone i Mariano Catteneos spelfilm En grav för tre. 

Internationell bilaga i Nr 1/19

• Den argentinska filmindustrin har alltid producerat mycket film och skapat många arbetstillfällen, undantaget under den senaste militärdiktaturen 1976-1983.
• 2017 producerades 180 spelfilmer och skapades över 20 000 arbetstillfällen.
• Under 2018 minskade produktionen något på grund av ekonomiska problem, men ligger ändå, i jämförelse med övriga Latinamerika, i topp.
• Det nationella filminstitutet, INCA spelar en viktig roll. Det administrerar en produktionsfond som, enligt ett klart regelsystem, fördelas mellan olika produktioner. Fonden baseras på de 10 procent av biljettintäkterna, som enligt lagen ska gå till nationell filmproduktion. Eftersom argentinarna är ett folk som älskar att gå på bio har fonden alltid haft en god kassa. Många är rädda att det ska förändras, när nya distributionsmetoder börjat ersätta biograferna.