Charter i regi av Amanda Kernell

”Filmbranschen måste ta hand om personalen bättre”

kategori/ Film, Reportage | 0

Den svenska filmindustrin går på högvarv, samtidigt är det brist på filmarbetare. Försämrad arbetsmiljö, för långa arbetsdagar och sänkta reallöner gör att kompetent arbetskraft överger filmvärlden. Parallellt vill branschen att utländska filmproduktioner ska lockas till landet genom produktionsrabatter. Hur ska den ekvationen lösas? Scen & film har talat med olika företrädare.

TRE PRODUKTIONSBOLAG ÄR igång med inspelningar i norra Sverige. En region med endast 250 000 människor. I mitten av januari sliter producenterna, tillsammans med Filmpool Nord med att hitta rätt personer till rätt yrkesfunktioner.
– Två produktioner skulle satts igång redan i höstas, men de har av olika skäl blivit framflyttade. Just nu har vi folk till max två produktioner. Egentligen skulle vi dragit igång med en fjärde produktion, men den är inställd, berättar Stephan Apelgren, långfilmkonsulent vid Filmpool Nord.
Det saknas assistenter, koordinatorer, b-foto, platschefer, FAD och tekniker.
– Ett skäl till att det saknas folk är att ungdomsarbetslösheten numera är så låg. Det är svårt att rekrytera unga till branschen. De vill inte ta filmjobb längre. Varför gå upp klockan 03.30 och dirigera bilar till dålig lön, när man kan göra annat? Det är ju ett stenhårt jobb, branschen har inte samma romantiska skimmer kring sig som tidigare, fortsätter han.

I somras när Den längsta dagen skulle filmas i Norrbotten var produktionsbolaget Bob film & Art tvungen att ta in en maskassistent från Tjeckien, det var omöjligt att hitta en svensk maskassistent som kunde göra jobbet.
– Filmpoolen önskar att sprida produktionerna, men av praktiska och finansiella skäl så skiter det sig. Häruppe kan vi ju inte heller räkna med att folk ska jobba enbart med film, säger Stephan Apelgren.

Dramaserien Björnstad i regi av Peter Grönslund

Dramaserien Björnstad, spelas in i norr under februari. I regi av Peter Grönlund, producerad av HBO Nordic. På bild Ulf Stenberg och Aliette Opheim.

REDAN I HÖSTAS DAMMSÖGS branschen på filmarbetare. I oktober pågick tio produktioner samtidigt hos Film i Väst. Många var planerade att ligga på våren, men lyckades inte bli färdigfinansierade och sköts framåt i tiden.
Hur löste sig det?
– Produktionerna var tvungna att ta in oerfaret folk. På en produktion tog man in en koordinator som inte klarade av sitt jobb. Det blev katastrof. Produktionsledningen fick ta in ytterligare två personer, vilket fördyrade produktionen oerhört, säger Susanne Lundberg på Film i Väst.

Trollhättan har utbildat filmarbetare genom åren, men 2015 fick de inte igenom sin ansökan hos Myndigheten för yrkeshögskolan och tvingades göra ett uppehåll. I höstas startade den igen och 20 personer är för närvarande under utbildning, några till FAD:ar, andra till platschefer.
– Men det krävs ju flera års erfarenhet innan de kan fungera som professionella filmarbetare i sina yrkesfunktioner, säger Susanne Lundberg.

Film i Väst har märkt att det inte räcker att nyutbilda unga vartannat år, de vill fylla på med fler. Så nästa år har de ansökt om en utbildning för samordnande yrken. Alltså platschefer, koordinatorer, skripta och FAD. Året därpå vill de försöka hitta konstnärliga yrken som maskassistenter och scenografiassistenter. Det finns även planer på att göra en kurs för tekniska yrken.
– Det är en svår bransch. Det råder brist på folk, men det är också svårt att ta sig in i den. Vi har skapat ett register på vår hemsida med 500 filmarbetarnamn. Minimikravet är en långfilm eller en tv-serie. Men produktionsledarna plockar inte alltid upp dem för de anses inte tillräckligt erfarna, fortsätter Susanne Lundberg.

PROBLEMET ÄR ATT MÅNGA filmarbetare inte blir långvariga i branschen, påpekar hon.
– Produktionerna tar inte hand om sin personal, en del jobbar orimligt mycket. Filmvärlden är fortfarande en frilansbransch där folk inte tar upp telefonen och ringer till Teaterförbundet för film och scen, säger Susanne.
Hon arbetade själv som filmarbetare innan hon började på Film i Väst.
– Jag lämnade in tidsrapporter, men uppmanades att skriva fejkrapporter för att dessa skulle in till Teaterförbundet. Jag fick betalt för mitt jobb, men det skulle definitivt inte rapporteras vidare till er. Och det här fortgår, menar Susanne Lundberg.
– Jag brukar uppmana folk att kontakta facket. Det är 2019 och arbetsmiljö är mer på tapeten. Det kan inte funka att du bara får sju timmars vila. Du är inte krånglig för att du påpekar det. Det är bara felplanerat från början, säger Susanne Lundberg.

CHARLOTTE GIMFALK HAR ANSÖKT om att starta en filmarbetarutbildning i Stockholm, och har nu fått klartecken. Den drar igång till hösten. Hon menar att kompetensfrågan har två huvudspår. Det ena är nyrekrytering, det andra är att behålla kompetensen i branschen.
– Vi har inget samordnande organ som ser över den övergripande planeringen för alla produktioner och lägger dem i en jämn ström. Därför får vi den här ketchupeffekten år efter år.
– Branschen måste samla sig i ett strategiskt kompetensorgan. Det kan inte vara ett statligt organ, det måste vara näringslivet som tar sitt ansvar. Som tänker: Hur gör vi för att få den kompetens vi behöver framöver? Hur ska vi ansvara för att vi KAN konkurrera med övriga Europa? säger Charlotte Gimfalk.

I ett arbetsklimat utan fasta anställningar, där det inte sker någon kompetensutveckling i verksamheterna, måste branschen själv dra sitt strå till stacken och skapa ett gemensamt organ.
– Det krävs att alla stora produktionsbolag, tillsammans med TF och regionerna bestämmer sig för att göra detta. Definiera yrkesroller, vad ska man kunna, och förmedla detta till utbildningarna, och samtidigt skapa valideringsmetoder. Då kan vi både nyrekrytera, men även validera nyanlända och folk från andra branscher. När vi får fler personer som kan rätt saker, så blir belastningen inte lika stor på folk inne i branschen, säger Charlotte Gimfalk.

FILM- OCH TV PRODUCENTERNA SKULLE kunna ta initiativ, menar Charlotte Gimfalk, och driva detta genom en arbetsgivarorganisation, som exempelvis Almega.
– Detta skulle självklart bidra till en jämnare fördelning av produktioner. Det går även att styra genom produktionsincitament. Filmar du exempelvis under en period som inte är så attraktiv så får du incitament som lockar dig att lägga produktionen till den perioden. Det finns internationella modeller att titta på, säger Charlotte Gimfalk.

England ligger i framkant, menar Charlotte, sett till hur de strukturerar sin bransch. De har lyckats få enskilda producenter att bidra till yrkesgrupperna som frilanskår och ger kompetensutveckling. I England ser de till att pengar från arbetslivet går tillbaka till konkreta kurser. Detta matchas sedan mot statliga satsningar. På så sätt skapas ett värde i investeringarna, det ligger i frilansarnas eget intresse att avsätta tid till kompetensutveckling.
– Om sedan producenten anställer certifierade människor så får de sänkt produktionsförsäkring. Ställer du bilen i ett garage får du rabatt på din försäkring. I Sverige jobbar vi väldigt ad hoc, vi måste jobba mycket mer strategiskt. Vi måste få branschen att samla sig, lägga engagemang och satsa pengar på sin återväxt. Andra branscher gör det, se på byggbranschen, där finns en jättestruktur.

EN AV DE VIKTIGASTE ASPEKTERNA för att utländska produktionsbolag ska söka sig till Sverige har med kompetens att göra.
– Filmbranschen har länge surfat på en räkmacka. Unga har velat jobba med film, så är inte fallet längre, det har med sociala medier att göra. Idag kan du nörda ner dig och göra filmer för Youtube om du vill. Kulturen har ett rykte om sig att vara stökig som karriärsväg. Faktum är, att en yrkesnämnd skulle kunna ta tag i att marknadsföra branschen som en sektor där det går att ha en karriär.

Producenten Andreas Emanuelsson bakom filmen Den längsta dagen, saknar en nationellt samlad filmbank som berättar var filmarbetarna befinner sig. Ett register med tillgänglighet och certifierinoskriterier.
– Kanske har vi kompetens nog i Sverige, problemet är att vi inte har något upparbetat flöde i hur vi hittar varandra.

SEDAN TRE ÅR TILLBAKA RÅDER en filmboom i landet och serieproduktionen har satt ett starkt statement på branschen. Det ska produceras mer på betydligt kortare tid och till mindre pengar, menar Mats Bjurmark, teknisk samordnare och koordinator som inriktat sig på postproduktion under senare år. Han har varit nära att gå in i väggen under senare år då han jobbat med fyra, fem produktioner samtidigt under 16-18 timmar långa arbetsdagar, bara för att det saknas rätt kompetens i inspelningsskedet.
– Jag slog nästan knut på mig själv. Vi gjorde Jägarna, Advokaten, Rigg 45, samt några småserier samtidigt. Jag skrev hur många manualer som helst för folk som jobbar ute på plats. Till sådana som inte har en aning om hur arbetet går till och ska läras upp på en vecka. När jobbet sedan kommer till postproduktion får vi rädda vad som räddas kan. Det är inte hållbart.

Mats Bjurmark menar att filmpolitiken måste ändras i grund och botten. Den måste se till att en nationell stab kan röra sig mer fritt i landet
– Många produktioner sitter i regional karaktän, då spend-pengar från regionerna kräver att du anställer folk på plats, samtidigt kan du inte försörja dig på heltid inom yrket i regionen, det är ett problem, säger han.

Charlotte Gimfalk som gärna fokuserar på möjligheter, ser andra ingångar på den uppdrivna produktionstakten.
– Visst arbetstiden är ett problem, men jag tänker att det är initialt. Fortsätter vi så här och får fram producenter i multinationella koncerner, kan det leda till mer långsiktighet och mer struktur. Kanske till och med fasta anställningar igen. Tänk om folk till och med kan vabba i framtiden. Det kan bli bra om alla hjälper till, säger Charlotte Gimfalk.

Text: Magdalena Boman

Nr 1/19

Foton: (Överst)Sophia Olsson, bild ur långfilmen Charter som spelades in under januari 2019 i norr, (mitten) Niclas Maupoix, (underst) Art & Bob Film & drama.

Den längsta dagen, film nr fyra i Jonas Augustséns filmsvit

Den längsta dagen är film nummer fyra i Jonas Selberg Augustséns filmsvit på de fem minoritetsspråken och spelades in sommaren 2018.

Filmarbetarutbildningen i Trollhättan
• Drivs av Kunskapsförbundet Väst och är en tvåårig utbildning vid Yrkeshögskolan.
• Hälften av studietiden är förlagd som praktik ( Lärande i arbete, som det kallas), den andra hälften är skolförlagd, med kurser i bland annat arbetsmiljö och säkerhet och entreprenörskap.