DET BLEV EN KOMPROMISS till slut, men den satt långt inne. Även om man redan från början såg att det inte fanns så många alternativ, var det nödvändigt med alla turer och förhandlingar. Politikerna visste att de var tvungna att byta position och för det krävs tid. Efter 131 dagar fick vi till slut en ny regering.
TCO:s styrelse gästades av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) som beskrev det uppdrag hon har framför sig. Bland de 73 punkter som ligger till grund för regeringsbildningen finns några välkomna satsningar som kompetensutveckling för yrkesverksamma och en breddning av arbetslöshetsförsäkringen för att inkludera fler. Det här är viktiga investeringar för arbetsmarknaden, inte minst för konstnärerna. Men hur ska man förändra LAS och reformera Arbetsförmedlingen i grunden utan att rucka på balansen i den svenska modellen? Man har ännu inte utrett konsekvenserna det får för alla de kollektivavtal som bygger på att LAS ser ut som den gör. Ylva Johansson har ansvar för den kanske mest komplicerade portföljen där intressena i överenskommelsen ligger som längst ifrån varandra.
Den enda punkten som berör kulturen är den näst sista, om att medias oberoende ska stärkas. Det finns alltså ingen vidare överenskommelse om kulturpolitiken, utan här kommer regeringen behöva skapa samförstånd för att få igenom sin politik. Det kommer att behövas. Man behöver inte blicka särskilt långt för att se att kulturpolitiken blivit en ideologisk arena där de som vill använda kulturen, slåss mot dem som vill att kulturen ska vara fri.
Ett av regeringsbildningens starkaste incitament var att isolera Sverigedemokraterna och motverka nationalismen. En logisk konsekvens av det är att satsa på kulturpolitiken, ett politikområde där SD profilerat sig. I de kommuner där SD fått inflytande har det slagit hårt mot kulturskolan, kulturföreningar och fria utövare. Sverige behöver en stark, nationell kulturpolitik som står för en mångfald av offentligt finansierade kulturella uttryck, med armlängds avstånd från politiken. I det öppna samhället har konstnären en given plats.
Kulturministern har gått ut starkt från start och sagt att konst- en ska vara fri, kultursamverkansmodellen ska förstärkas, villkoren för professionella konstnärer ska förbättras och filmpolitiken ska uppdateras till 2.0. Det är välkommet, och inte en dag för tidigt. De fria scenkonstnärerna i Malmö kan vittna om att det tar lång tid att bygga upp, men det går rasande fort att riva ner. Räddningsinsatserna måste komma innan det är för sent och de åtgärder som sätts in måste vara långsiktigt hållbara. En långsiktig förstärkning av kultursamverkansmodellen är också nödvändig för det regionala filmstödet. Nu förväntar vi oss handling bakom orden.
KARTAN I SVENSK POLITIK ser inte längre ut som den gjort. Den kommer framöver i allt högre grad präglas av kompromisser, samarbeten och allianser, som verkar ett tag för att sen överges till förmån för nya. Det kommer att bli en speciell mandatperiod för regeringen att navigera mellan egna väljare och ingångna överenskommelser, och det kommer att kräva uthållighet och påhittighet av alla som är inblandade. En säker bedömning är att om det var svårt att bilda regering, så kommer det vara tuffare att leda den. Ylva Johansson tar det med ro – ”svensk arbetsmarknad bygger på kompromisser”.
Men bra kompromisser kräver att man har koll på vem man är och vart man vill för att inte gå vilse. Jag känner ett starkt stöd från er medlemmar i Teaterförbundet för scen och film att kämpa för bättre villkor för scen och film och ett vitalt kulturliv i hela landet.
SIMON NORRTHON
Ordförande
Nr 1-19