Varsågod, ni får svindyr scenkonst utan kändisar

Krönika

JAG GÅR PÅ ETT MÖTE. Vi ska prata om hindren för turnerande scenkonst i landet.
Jag är där i egenskap av koreograf och på mötet finns också arrangörer och producenter.
Någon undrar vilka kriterierna är när arrangörer väljer vilka gästspel de ska köpa in. Konstnärlig kvalitet kanske ni tänker? Något som känns lite nytt? Lite fräscht? Provocerande och tankeväckande?

Nadja Hjorton

Svaren lyder:
• Att det är en kändis i föreställningen.
• Att det är en helaftonsföreställning med paus (gärna talteater).
• Att det är billigt.

Det här kanske är old news för många, men jag baxnar! Jag har tydligen missförstått allt. Från min horisont finns flera hinder som gör att jag inte kan turnera så mycket som jag skulle vilja. Pengar läggs oftast på produktion och när föreställningen är klar finns det inte ekonomi som svarar upp mot turnékostnaderna, varken hos arrangör eller konstnär. Men problemet ligger alltså inte bara där. Förutom billiga ska vi också vara kändisar. När dessa kriterier slängs i mitt ansikte blir det tydligt att det egentligen bara finns en institution som har alla rätt och det är... Netflix. Skoja, jag menar såklart Riksteatern! (Obs, älskar både Netflix och Riksteatern).

NÄR JAG FRÅGAR ARRANGÖRERNA vad som är rimligt att betala för en föreställning verkar det vara runt 10 000 kronor. Det är exakt vad föreställningarna på Riksteatern kostar. Här följer därför ett räkneexempel på vad det kostar för frilansare att turnera, häng med nu!

Jag utgår från kollektivavtalets löner. Dansare med 5 års erfarenhet: 23 469 kronor, koreograf: 27 928 kronor. Tekniker arvoderas 2 000 kronor på faktura och dag. Jag räknar med fyra dansare och en koreograf. För att göra det extra billigt räknar jag bara med en repetitionsdag, en res- och riggdag, en speldag med nedrigg och en hemresedag. Allt som allt kostar detta 28 703 kronor inklusive sociala avgifter, semesterersättning och pension.

Då har jag inte räknat in eventuella lokalkostnader för repetition, omkostnader kring scenografi, kostym och smink och heller inte administrativa kostnader. Dansarna och koreografen har dessutom haft arbetsuppgifter utanför deras egentliga uppdrag (riggat, städat, burit) och borde även ha högre lön för att de är korttidsanställda. Dessutom måste hela spelningen administreras, marknadsföras och planeras.

Så med detta i åtanke kostar en föreställning snarare 35 000 kronor. Alltså 25 000 kr för mycket för en arrangör.

Nu har vi alltså två alternativ: anmäla oss till en reality show och plugga in texter av Eugene O’Neill eller aktivt börja jobba för att turnévillkoren för arrangörer och fria scenkonstnärer förbättras!

Text: Nadja Hjorton, koreograf

Nr 7-18