Sylvia Rauan och Andreas Rothlin Svensson

Fast och frilans livsnödvändiga för varandra

Runt 90 procent av Teaterförbundets medlemmar är frilansare. Samtidigt är fast anställning normen i samhället i stort. Skådespelarna Sylvia Rauan och Andreas Rothlin Svensson ser en livsnödvändig växelverkan mellan två olika arbetsformer – som skulle må bättre av ett större samarbete.

 

”DET FINNS INGET MER OSEXIGT att förhålla sig till än en arbetslös skådespelare.” Repliken är hämtad från karaktären Gullebullen, i Sylvia Rauans debutpjäs I Love Chris som spelades på Kulturhuset/stadsteaterns Fri Scen under hösten. Titeln är en travesti på den feministiska bibeln I Love Dick från 1997, av författaren Chris Kraus.

Men varför är det så tufft att vara frilansande skådespelare 2019? Hänger det ihop med kön? Ålder? Maktstrukturer? Eller allt på samma gång? För Sylvia Rauan var pjäsen ett sätt att undersöka allt detta.
– Jag skrev den ur en frustration. Att vara frilansare är det bästa som finns, när man har jobb! När man inte har det är tillvaron däremot ytterst osäker. I min karriär har jag haft förmånen att få göra bra roller, men jag har inte alltid jobb.

En tydlig förändring märkte hon efter 40. Hur jobben plötsligt slutade att trilla in alternativt kom i skov – med allt längre mellanrum.
– Då är skådespelaren ett tacksamt objekt för en marknad där gratisjobb erbjuds. För efter så många år i branschen identifierar man sig så mycket med sin yrkesroll, vilket gör att man till slut tackar ja till vad som helst, bara för att det kanske är en gren som leder till en annan, tror Sylvia Rauan och exemplifierar:
– Jag blev uppringd av ett par unga killar, som hämtade ur castingbyrån Rollett Rollsättning i pjäsen: ”Tjena tjena. Du är så grym och bra skådis.” ”Vi har en läkarroll åt dig. Kul! Men det är inte betalt.” Jag tänkte att okej, jag ska vara ”sjyst” och ”bjuda” dem på det. Då visade det sig även att jag var tvungen att provfilma för gratisjobbet med de två replikerna! Då satte jag ner foten och tackade nej. Men det ståndaktiga beslutet bråkade ändå i mitt inre: De kanske aldrig ringer igen. Det säger något om maktförhållanden och hur marginaliserad en frilansande skådespelare kan bli.

MEN HUR ÄR DET DÅ att faktiskt vara fast anställd, ha allt det där som karaktären Sylle verkar eftersträva i pjäsen?
Scen & film träffar Sylvia Rauan, 53 år, och Andreas Rothlin Svensson, 46 år, nära Mariatorget där (citat pjäsen) ”… alla som är nåt inom kultur-Stockholm handlar”. Sylvia Rauan i startgroparna för repetitionerna av Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, med premiär i mars (Kulturhuset Stadsteatern), och Andreas Rothlin Svensson, sedan 2013 fast anställd vid Dramaten, men just nu tjänstledig för att spela i Sagan om Karl-Bertil Jonssons jul- afton på Scalateatern.

Till det yttre representerar Sylvia och Andreas skilda världar, men under samtalets gång blir det alltmer tydligt att likheterna är fler än olikheterna, att där finns en gemensam värdegrund som går bortom anställningsformer.

Som fast anställd på Dramaten sedan 2013 ser sig Andreas Rothlin Svensson idag som ett slags mentor för de frilansare som kommer till teatern. För honom är den fasta ensemblen därför livsviktig, just i egenskap av en trygg hamn, en plats dit frilansarna kan komma och känna stöd. Själv har han 15 år av frilansande bakom sig, på främst Moment och Teater Scenario. Genom att skapa en jämn blandning mellan fast anställda och frilansare på institutionerna hoppas han på en modigare scenkonst, som våga ta ut svängarna mer.
– Utan de frilansande skådepelarna blir det ingen teater. Då får du aldrig in det där friska blodet. Därför måste du fortsätta att blanda. Regissörerna är ju i princip alla frilansare. Jag efterlyser också fler och längre kontrakt, inte bara fasta anställningar, säger Andreas Rothlin Svensson.

Men vad är det som gör att du blir fast anställd? Spelar utbildningen någon roll för skådespelarens ”marknadsvärde”? Sylvia Rauan har gått Teaterhögskolan i Stockholm, medan Andreas Rothlin Svensson gick Södra Latins teaterlinje och ville bli musiker. Vi kommer osökt in på känsliga området kredd.
–Det finns ju de som inte är utbildade och som jag upplever hela tiden att de måste bevisa att de duger, för branschen. Så ja, man får en trygghet i utbildningen, säger Sylvia.
– Först nu, som anställd, vågar jag äntligen tala om de konstnärliga detaljerna som jag förut aldrig har vågat yppa något om. Nu ser folk mig med andra glasögon. Jag är inte längre okunnig, outbildad och förskrämd, säger Andreas (skratt).

Sylvia Rauan ser hur dessa olika värden skapar onödiga hierarkier inom skådespelarbranschen.
– Att ha och inte ha har en laddning för oss. Det är en illusion som kan stigmatisera. Har man inte haft en anställning på två år skäms man – från båda håll – när man möts. Även den som har jobb skäms, för att man känner sig så priviligierad. Det uppstå en skam eller ett slags tabu mellan oss som bara vinner på att blottläggas.

Våra arbetsplatser är uppdelad på tre olika anställningsformer, fast, långtid och pjäs.
– Det är en utmärkt form och ju större öppenhet vi har kring för våra olika förutsättningar, desto bättre teater och arbetsmiljö skapar vi, säger Sylvia.

De första tio åren var Sylvia Rauan knuten till Unga Klara, men på årskontrakt. Därefter har det endast blivit pjäskontrakt på institution och i fria grupper. Samtidigt ser hon fördelar med frilanslivet.

Är det en kick att som frilans hela tiden bli utvald?
– Ja, men så är det. Nu har jag fått en roll, oj! Det är ju väldigt naivt och barnsligt, men det kickar mig! Att man inte vill vara fast kan just bero på att man är lite beroende av den.

Vad är baksidan med att vara frilans?
– Nu när jag är så pass gammal önskar jag mer stabilitet och trygghet. Inte nödvändigtvis en fast tjänst, men tryggheten och kontinuiteten.

Skulle de statligt finansierade institutionerna kunna fungera mer som ett andra hem, ett växthus för alla frilansare?
– Det är en intressant idé, för det är ju statligt finansierade hus och vi är alla i samma båt. Men vissa är mer priviligierade, medan andra är löshästar. Dessa hus ska på något sätt vara till för alla. Vi måste få bort känslan att det här är ”vår” teater och får jag vara med? säger Sylvia.
– Ja, att komma bort från det elitistiska. När nytt folk kommer till teatern blir man så jäkla nyfiken. Det blir som en vitamininjektion och det kan vi bara uppnå med en fast anställd ensemble som är allierad med frilansarna.

Tror ni att åldern spelar in när det gäller att få bra roller?
– Det har skrivits väldigt lite om dem, men jag tror att det kommer att visa sig att kvinnor mellan 50 och 60 har otroligt spännande berättelser att komma med. Det är en väldigt outforskad ålder. Det är som om vi har blivit parkerad i våra kön, i våra föreställningar om dem. Däremellan finns det en uppsjö av historier som ännu inte har berättats, säger Sylvia. – Målgruppen är ju inte heller bara andra 50-åriga kvinnor, utan även jag tycker det är spännande att se dessa berättelser. Det är det som är så befriande, att inte alla historier handlar om mig. Något som kom med metoo, en perspektivförskjutning. Det är som att upptäcka en helt ny värld. Det är så viktigt att vi börjar prata om det nu. Jag tycker att vi har tömt den där manliga garderoben, säger Andreas!

Är detta en början på en annan typ av samarbete mellan manliga och kvinnliga skådespelare?
– Ja, jag har sett många kvinnliga genier gå om intet för att de inte haft möjlighet att berätta sina historier. Nu kan vi börja jobba ihop igen, på ett mer jämlikt sätt. Det gör att i varje fall jag får tillbaka den kreativa kraften igen, när vi plötsligt börjar spela i samma band! säger Andreas.

Hur mår ni idag, i er respektive yrkesroll?
– Jag mår bra eftersom jag är väldigt trygg i min yrkessituation. Men jag har också varit frilans i 15 år. Idag måste jag ändå säga att jag är bättre på scenen och mår bättre än förut. Men jag är lika nyfiken på varje nytt projekt som när jag var frilans. På det sättet är det ingen skillnad, säger Andreas.
– Jag mår bra! Tack vare att jag skrev pjäsen. Genom den tog jag mig igenom skammen och alla tabun. Därigenom blev jag starkare, synligare och tryggare i mig själv. Med pjäsen gjorde jag också upp med behovet av den andra. Det var den största vinsten med den. Då spelar det ingen roll om vissa dörrar är stängda. Nu har jag hittat tillbaka till min egen röst!

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Foto: Michel Melanson

nr 7/18