Simon Norrthon, ordförande i Teaterförbundet

Den svenska filmpolitiken – en saga inför det nya året

kategori/ Film, Ledaren | 0

DET HÄNDE SIG VID DEN TIDEN då Sverige hade en helstatlig filmpolitik som inget hellre önskade än att få stärka svensk film och bidra till svensk filmproduktion. Det visade sig dock svårare än vad man trott eftersom uppdraget var större än resurserna och det fanns så många onödiga hinder i vägen.

Filmpolitiken flyttade in i Filmhuset i Stockholms utkant. Hit kom ofta filmbranschen på besök för att förverkliga sina idéer. (Det här gällde främst den del av branschen som bodde i Stockholm. De som bodde i andra delar av landet fick sällan träffa filmpolitiken.) Filmpolitiken trivdes i Filmhuset, men samtidigt som den kämpade med sitt uppdrag blev allt mindre över till filmproduktion och branschen klagade. Det var svårt att fördela pengarna på ett sätt som branschen förstod och accepterade samtidigt som filmpolitiken skulle ansvara för mångfald, kvalitet, spridning och filmarvsfrågor. Filmpolitiken rörde sig även i regionerna, men de var så olika och konjunkturkänsliga att det blev svårt med långsiktigheten.

Då kom tre ministrar vandrande med gåvor i skenet från filmstjärnan. De hade bestämt sig för att satsa på filmpolitiken. De var listiga. De hade förstått hur mycket deras enkla gåvor skulle ge tillbaka i form av kultur, turism, arbetstillfällen och utländska investeringar.

På en kulle i närheten låg några filmarbetare och vilade när en eldig producent dök upp för att framföra nyheten. Filmarbetarna vågade först inte tro sina öron, men sen reste de sig en efter en, fyllda av framtidstro.
– Vi ska arbeta! I Sverige!

När de tre ministrarna kom fram räckte först näringsministern över ett produktionsincitament för skattelättnad. Filmpolitiken jublade!
– Det är ett sånt som alla andra i Europa har!
Justitieministern kom med stärkt upphovsrätt och sa
– Jag lovar hårdare tag mot de företag som skor sig på illegal fildelning. Pengarna som filmen drar in ska tillbaka till dem som skapat den!
Kulturministern lyfte upp filmpolitiken och sa
– Jag har ingen gåva med mig, men för din skull ska jag slopa momsen på biobiljetter!
Så gick de, men de hälsade att arbetsmarknadsministern anpassat trygghetssystemen och skattelagstiftningen för frilansare och egenföretagare och lovade återkomma med en rejäl anslagshöjning så fort de fått en tid hos finansministern.
Nu ville producenterna och distributörerna också vara med. De tog av sina ökade marginaler och instiftade en filmfond för att kompetensutveckla filmarbetarna, stärka arbetsmiljöarbetet mot sexuella trakasserier och satsa på det fria filmlivet i hela landet.
Himlen sprakade av filmstjärnor som lyste över världen.

I SANNINGENS NAMN VANDRAR DE fortfarande, men jag är övertygad om att de kommer fram. Det finns inget alternativ – svensk film kan inte vänta längre. Läget för de fria filmarna är akut. Den infrastruktur som utgör förutsättningen för utveckling och spridning av den fria filmen måste rustas upp med utvecklade möjligheter till stipendier och produktionsmedel för hållbara konstnärskap.
Samtidigt befinner sig filmbranschen i ett dynamiskt skede där stora, ibland internationella produktioner skriker efter filmarbetare med rätt kompetens. Här behövs satsningar på kompetensutveckling och incitament för att produktionerna ska stanna i landet. Digitalisering och nya plattformar skapar väldiga möjligheter om vi får rätt förutsättningar – som en stärkt upphovsrätt.
Om ministrarna gått vilse måste vi hjälpa dem genom att lysa på vägen. Ambitionen med en nationell filmpolitik förtjänar det.

Text: SIMON NORRTHON Ordförande

Foto: Sören Vilks

LEDARE nr 7/18