Varför ska någon bo i Örebro? Regionteatern i Örebro har varslat hälften av den konstnärliga ensemblen om uppsägning. Ledningen menar att anslagen urholkats under lång tid, samtidigt som lönerna räknats upp och teaterns uppdrag utvecklats. Samtidigt upplever vi från fackligt håll att arbetsgivarsidan generellt trycker på för ökad rörlighet. Arbetstidsavtal och tillsvidareanställningar utmanas för att uppnå ökad flexibilitet. Det gäller inte bara våra branscher utan är en utveckling på arbetsmarknaden i stort.
I ett samtal med en journalist om finansieringen av kulturlivet i regionerna kom vi in på varslet i Örebro, och jag fick jag den lite spetsiga frågan: ”Men varför är det så viktigt att skådespelarna bor i Örebro?”
Hennes fråga var retorisk, men jag kände hur provocerad jag blev, jag svarade på reflex: ”Varför ska någon bo i Örebro? Varför bor inte alla i Stockholm, Malmö eller Göteborg istället och åker till Örebro när de måste?”
Vad har konsten för roll i samhällsbygget? Vad betyder det för en stad att se sig själv skildrad på sin egen biograf eller teater, och hur tar samhället hand om sina konstnärer? Svensk kulturpolitik bygger på att du ska ha tillgång till konst och kultur oavsett var du bor i landet. Samtidigt konstaterar konstnärspolitiken att trygghetssystemen inte är anpassade för konstnärer, att lönerna är för låga och att anslagen till det fria kulturlivet såväl som till scenkonstinstitutionerna måste räknas upp.
Det är trist att alltid behöva säga att det måste till mer pengar, men det måste det. Som det är idag finansieras konst- och kulturlivet av oss yrkesutövande genom svaga anställningsförhållanden och undermåliga ersättningar. Vi måste ta vår plats och kräva vår rätt! Ingen kommer att bara ge oss bättre villkor - vi måste kämpa och argumentera för det. Varför ska inte konstnärer kunna bilda familj och rota sig utanför storstäderna? Varför ska inte konstnärer ha rätt till en vettig pension, eller ett banklån? Varför ska inte vi ha rätt till en trygg anställning och en rättvis lön? Varför ska inte vi kunna känna oss trygga på arbetsplatsen, förvissade om att alla trakasserier hanteras korrekt?
En absolut majoritet av medlemmarna i Teaterförbundet för scen och film är frilansare, vi är vana vid att röra oss in och ut ur olika projekt, men det tar på krafterna att alltid vara tacksam, tillgänglig och på topp. Jag förstår att vi inte kan bli tillsvidareanställda allihop, men det är inte hållbart att tvinga fler och fler av förbundets medlemmar till ett påtvingat frilansande utan att samtidigt kompensera med bättre ersättningar och trygghetssy- stem. Ibland hör medlemmar av sig och menar att förbundet bara kämpar för frilansarna. Ibland är det tvärtom. Sanningen är att vi alltid kämpar för alla medlemmar. Det som sker mot en enskild medlem sker mot oss alla.
Men i allt detta känner jag också en sådan kraft inifrån förbundet. Förra helgen hade vi yrkesavdelningskonferens på Såstaholm med två otroligt inspirerande dagar med tips, diskussioner och idéer! Flera avdelningar talade om auditions – de måste bli fler och bättre. Vi talade om behovet av att tydliggöra makten och ansvaret inom vissa yrken kopplat till erfarenheterna av #metoo och behovet av en crash course för frilansare. Vi talade om behovet av kompetensutveckling för filmarbetare för att kunna möta efterfrågan på säkerhet och tryggare arbetsledning.Den fackliga gemenskapen är viktigare än någonsin för att svaret på frågan ska vara: ”Vi bor i Örebro för att det är ett så vitalt kulturliv här!”
Ordförande/Teaterförbundet för scen och film, Simon Norrthon
LEDARE nr 6/18